Det var en dag i april. Våren hade inte kommit särskilt långt men fåglarna vittnade om att den var här. Då, där under körsbärsträdet sökte hon sin historia, och hon hittade den på Blogger. Fingrarna började knappa på tangenterna och hon var tillbaka. Tiden går samtidigt som den står stilla. Men här hon. 10 år senare. Radhus i förorten, barn som går i första klass. Precis som det ska vara i Landet fyrkant. Det enda som inte är sig likt är att jag sällan träffar små män i blå kostymer. Inte heller har mina vänner singelpanik åt mig längre. Livet. Tack tiden.
Sirpalisa, började blogga. Slutade blogga. Levde livet. Fick tillbaka lusten att skriva och har som 45 åring plockat upp pennan igen. Vi får se hur det går.