När Sirpalisa fick tillbaka lusten att skriva

Det var en dag i april. Våren hade inte kommit särskilt långt men fåglarna vittnade om att den var här. Då, där under körsbärsträdet sökte hon sin historia, och hon hittade den på Blogger. Fingrarna började knappa på tangenterna och hon var tillbaka.

Tiden går samtidigt som den står stilla. Men här hon. 10 år senare. Radhus i förorten, barn som går i första klass. Precis som det ska vara i Landet fyrkant. Det enda som inte är sig likt är att jag sällan träffar små män i blå kostymer. Inte heller har mina vänner singelpanik åt mig längre. Livet. Tack tiden.

Comments

att hamna under bordet

var på juldrink hos grannen, ni vet hon som är sisådär 65 år äldre än mig. Hon var en rackare på att blanda drinkar, starka dry martini, som enligt hennes utsago var precis var gamle kungen ville ha. Starka så att nackhåret reser sig. Mitt nackhår låg slickat utmed nacken efter två stycken. Ranglade överfull ner till min lägenhet klockan 20 på juldagen och landade på en madrass och somnade med världen snurrandes runt omkring mig. Jag bockar - för blanda drinkar det kunde hon - starka, goda och hårresande. Det är inte varje dag hamnar under bordet i sällskap med pensionärer. Respekt.

i skogen

Lurade med några vänner på korvgrillning i vårsolen igår. När vi kommit fram till skogen och vännerna i baksätet började bli nervösa eftersom stadsborna befann sig på ovan mark piper det till i någons mobil. Ett skönt tecken från civilisationen som fick oss alla att känna oss trygga. Man måste närma sig det okända ett steg i taget.

fullmåne

kan inte låta bli att lägga ut detta kort jag tog i går kväll från vardagsrummet. Månen var full och matchade de belysta husen under den.

sirpalisa

Search This Blog