hade ett ärende i en småstad i dag och passade på att köpa bakelser på fina bageriet. Efter att jag har gjort mina inköp och står i kassan för att betala flyttas jag helt plötsligt tillbaka 50 år i tiden. In kommer två damer i lodenrock och hatt. De är ute för att köpa kaffebröd till söndagsfikat och deras konversation är som hämtad ur en film från länge sen. De beslutar sig för att köpa småkakor och catalaner. Bra val tycker jag. Jag trycker in min pinkod i kortläsaren och tackar för mig. När jag öppnar dörren och lämnar dem bakom mig känns det nästan lite sorgligt. Kan man inte få ha lite femtiotalstämning med tanter i lodenrock kring sig hela tiden. Jag tror livet skulle vara lite roligare då.
För några år sedan när jag varit inbiten singel ett tag märkte jag att mina vänner runt omkring fick "singelpanik" åt mig. Det ringde kompisar som ville ha med mig på singelshopping, det ringde okända människor som hade hört att jag var en kul tjej och att jag kanske ville slå följe på speeddating. Jag ville inte. Varken handla eller speeddejta. På lunchen häromdagen hörde jag att väntelistan för att bli bjuden till runningdinners med en hel hop nya människor är lång. Om man vill hänga med är det bäst att anmäla sig till listan redan nu. Jag vill inte. Jag träffar människor hela tiden, människor som berör, människor man blir nyfiken på. Och jag varken shoppar, dejtar eller går på springande middagar. Det senaste hörde jag idag. Från och med måndag är första vagnen på tunnelbanan, singelvagn. Härligt. Jag vill. Ska sitta längst fram i tåget varje dag. Gå av min vanliga station och njuta av att ha singelpanik tillsammans med alla andra i kollektivtrafiken. Underbart! Undrar om ...
Comments