sirpalisa

vad du gillar bäst. Här kommer i alla fall ett tips med sångtext igen.

Har besök från tiden i Shanghai och jag får tillfälle att se Stockholm i höstskrud i turistperspektivet och man måste ju erkänna att vi bor i en vacker huvudstad. Trots att jag är på hemmaplan känns det som om Shanghai flyttat in här på ön där jag bor, vi snackar lite kinesiska då och då, lyssnar på kinesisk musik och blandar med svensk husmanskost kombinerat med mexikanska maträtter. Det är ett underskattat sätt att uppleva livet på, att liksom vara hemma men ändå away.

Det är söndag och jag och en kompis sen tiden i Shanghai sitter hemma och softar i min nya soffa när det ringer på dörren. Orkar först inte gå och öppna för jag tänker att det är Jehovas men det ringer igen. Släpar mig upp och öppnar. Utanför står grannens åttaåriga dotter och hennes kompis. De har med sig teckningar till mig. Jättefina. Jag rotar fram lite godis som jag köpt för att min utländska kompis ska få smaka på Sverige - saltlakrits av bästa sorten. Håller fram påsen och frågar om tjejerna vill ha den. Grannens dotter tittar lite pillimariskt på mig och säger - ähum, jag är lite ostadigt på lakrits och skrattar sött. Jag inser att jag inte hängt med språkutvecklingen den senaste tiden men förstår att hon inte är jätteförtjust i lakrits. Det är ju helt självklart svar egentligen, jag är lite ostadig på lakrits -kunde inte ha sagt det bättre själv...

För människor som lider av syndromet popcornhjärna är det viktigt att ha ställen att pysa ut kreativitet eller tankar som poppar upp. Varje dag träffar man en massa människor som inspirerar och säger kloka, mindre kloka eller bara dumma grejer som bara måste få en plats i rymden. Det är ni, kära vänner som inspirerar och det är för er jag skriver, allt klokt och mindre klokt ni säger ger mina dagar innehåll och min blogg inlägg. Thanx!