sirpalisa

ibland bara händer det. Det kryper fram att man är blondin. Och jag gillar det. Det är skönt att ha nåt att skylla på när grodorna hoppar ur munnen snabbare än man hinner tänka. Det hände på jobbet häromdagen - plötsligt befann jag mig i "a blond moment" med killarna som inreder kontoret dit vi flyttat. Jag skyllde min dumhet på hårfärgen och vi skrattade, killen skrattar fortfarande när vi ses och jag med. Försökte förklara för en kollega hur det fungerade och plötsligt slog det mig bara. "A blond moment" är det perfekta alibit när hjärnan tar timeout för en stund. Vad skyller man på när man inte är blond blev följdfrågan till mannen med brunt hår...

man skulle kunna tro att det är en försenad trettioårskris eftersom jag för nåt år sen passerade strecket, men det är inte. Det är nyfikenhet. Nyfikenhet på vad som ska hända. Är just i färd med att sälja lägenhet och prylar, ska få ta emot ett stipendium för utlandsvistelse imorgon och är i full färd med att ge mina vänner de kläder jag inte vill packa ner. Det är skönt att rensa, att byta ut och att göra nåt nytt. Skönt - men läskigt- ska inte säga nåt annat. Tar inte en förändring i taget utan jag tar alla på en gång. När man var liten och gick på Axels tivoli minns jag att det var en enorm glädje när man passerat åldersgränsen för att få åka karusellen Tagadaa. Det är skönt att vara vuxen och fri. Man startar helt enkelt sin egen karusell. Hoppas man aldrig passerar nån övre åldersgräns när man inte får åka med längre.

läste i DN häromdagen. Under vigselannonserna hade ett par föräldrar satt in en annons. "Nu är våra barn i hamn!" Tre barn bortgifta under det senaste året. Underbart! Jag funderar ett tag och är verkligen glad för deras barns skull. Det måste vara skönt att äntligen ha hittat i hamn med såna föräldrar. Själv fortsätter jag min seglats på det öppna havet, vilset letande efter en gästhamn där jag kan lägga till. Utan lanterna och lots irrar vi ogifta runt på havet. Det är tur att man inte har anlag för sjösjuka...