ibland bara händer det. Det kryper fram att man är blondin. Och jag gillar det. Det är skönt att ha nåt att skylla på när grodorna hoppar ur munnen snabbare än man hinner tänka. Det hände på jobbet häromdagen - plötsligt befann jag mig i "a blond moment" med killarna som inreder kontoret dit vi flyttat. Jag skyllde min dumhet på hårfärgen och vi skrattade, killen skrattar fortfarande när vi ses och jag med. Försökte förklara för en kollega hur det fungerade och plötsligt slog det mig bara. "A blond moment" är det perfekta alibit när hjärnan tar timeout för en stund. Vad skyller man på när man inte är blond blev följdfrågan till mannen med brunt hår...
För några år sedan när jag varit inbiten singel ett tag märkte jag att mina vänner runt omkring fick "singelpanik" åt mig. Det ringde kompisar som ville ha med mig på singelshopping, det ringde okända människor som hade hört att jag var en kul tjej och att jag kanske ville slå följe på speeddating. Jag ville inte. Varken handla eller speeddejta. På lunchen häromdagen hörde jag att väntelistan för att bli bjuden till runningdinners med en hel hop nya människor är lång. Om man vill hänga med är det bäst att anmäla sig till listan redan nu. Jag vill inte. Jag träffar människor hela tiden, människor som berör, människor man blir nyfiken på. Och jag varken shoppar, dejtar eller går på springande middagar. Det senaste hörde jag idag. Från och med måndag är första vagnen på tunnelbanan, singelvagn. Härligt. Jag vill. Ska sitta längst fram i tåget varje dag. Gå av min vanliga station och njuta av att ha singelpanik tillsammans med alla andra i kollektivtrafiken. Underbart! Undrar om ...
Comments