man skulle kunna tro att det är en försenad trettioårskris eftersom jag för nåt år sen passerade strecket, men det är inte. Det är nyfikenhet. Nyfikenhet på vad som ska hända. Är just i färd med att sälja lägenhet och prylar, ska få ta emot ett stipendium för utlandsvistelse imorgon och är i full färd med att ge mina vänner de kläder jag inte vill packa ner. Det är skönt att rensa, att byta ut och att göra nåt nytt. Skönt - men läskigt- ska inte säga nåt annat. Tar inte en förändring i taget utan jag tar alla på en gång. När man var liten och gick på Axels tivoli minns jag att det var en enorm glädje när man passerat åldersgränsen för att få åka karusellen Tagadaa. Det är skönt att vara vuxen och fri. Man startar helt enkelt sin egen karusell. Hoppas man aldrig passerar nån övre åldersgräns när man inte får åka med längre.
Parkerar bilen utanför helghuset, trött efter en hård arbetsvecka. Snön är skottad framför farstun och det lyser i alla lyktorna utmed uppfarten. Tänker att grannarna har fått sig en släng av fredagsmyskänsla och vill dela med sig. Packar ur mina grejer och stapplar fram till dörren med matpåsarna i högsta hugg. Och där, mitt framför dörren står den vackraste bukett jag någonsin sett. En bukett med de finaste späda morötter, tjusigt arrangerade hänger de i dörrhandtaget. Jag förstår inte riktigt men känner ändå en glädje och tänker på Malte, kanske har han sänt mig ett blombud så här till alla hjärtans dag. Den söta Malte, som jag saknar honom. Inne i huset sprakar det från elden och mitt framför elden, på en filt ligger han, MALTE, han är äntligen tillbaka. Han ler mot mig och kommer springande på sina korta ben och hoppar upp i min famn. Den bästa presenten jag någonsin fått, min Malte är tillbaka. Vi lägger oss framför brasan, jag rycker med mig morötterna och sen pr...
Comments