Fick hjälp att sätta upp tapeten i hallen. Ringde en allservicefirma och hem kom den bästa av allfixare. Var hemma den dagen när han var här och jag langade kaffe och pratade som vore jag en pensionerad ensam dam. Och det är väl så. Man får ta seden dit man kommer. Bor i fiiina förorten nu och jag inser att min rosa hår sakta kommer att bli blågrått... Allservicen killen försvinner över lunchen och jag studsar upp för att montera hallförvaringen så att den ska vara uppe när han kommer tillbaka. Pajar hela anordningen och när han kommer tillbaka efter lunchen hittar han mig frustrerad på vardagsrumsgolvet med stänger överallt. Han frågar om jag vill ha hjälp och det tärde på min stolthet men va fan... Det tog fem minuter för honom att fatta hur alla pinnar hängde ihop. Ödmjukt säger han: -Du kan säkert nåt som jag inte kan. Vi skrattar och jag frågar om han vill ha en kopp kaffe till.
För några år sedan när jag varit inbiten singel ett tag märkte jag att mina vänner runt omkring fick "singelpanik" åt mig. Det ringde kompisar som ville ha med mig på singelshopping, det ringde okända människor som hade hört att jag var en kul tjej och att jag kanske ville slå följe på speeddating. Jag ville inte. Varken handla eller speeddejta. På lunchen häromdagen hörde jag att väntelistan för att bli bjuden till runningdinners med en hel hop nya människor är lång. Om man vill hänga med är det bäst att anmäla sig till listan redan nu. Jag vill inte. Jag träffar människor hela tiden, människor som berör, människor man blir nyfiken på. Och jag varken shoppar, dejtar eller går på springande middagar. Det senaste hörde jag idag. Från och med måndag är första vagnen på tunnelbanan, singelvagn. Härligt. Jag vill. Ska sitta längst fram i tåget varje dag. Gå av min vanliga station och njuta av att ha singelpanik tillsammans med alla andra i kollektivtrafiken. Underbart! Undrar om ...
Comments