träffade några vänner idag - några nya, några gamla. Vi pratade om livet och mitt i allt det trevliga ringer mina hantverkare som hjälper till i betongpalatset. Inser att golven inte blir klara den här helgen heller och tappar modet efter några månader bland kartonger, betong och spikar i golvet. Glatt börjar alla andra berätta sina hantverkarhistorier för att göra mig på bättre humör. Jag inser att just ett betonggolv fyllt av spikar inte är något att gråta över. (Man har det ju ganska bra ändå, tänk bara på hunden Laika). En av de nya vännerna säger det självklaraste på länge; Sirpalisa - tiden verkar trots allt för en, även om det inte alltid känns så. Jag inser budskapet, tar en klunk vin och hoppas att tiden ska gå fort - det får vara värt några extra rynkor.
Parkerar bilen utanför helghuset, trött efter en hård arbetsvecka. Snön är skottad framför farstun och det lyser i alla lyktorna utmed uppfarten. Tänker att grannarna har fått sig en släng av fredagsmyskänsla och vill dela med sig. Packar ur mina grejer och stapplar fram till dörren med matpåsarna i högsta hugg. Och där, mitt framför dörren står den vackraste bukett jag någonsin sett. En bukett med de finaste späda morötter, tjusigt arrangerade hänger de i dörrhandtaget. Jag förstår inte riktigt men känner ändå en glädje och tänker på Malte, kanske har han sänt mig ett blombud så här till alla hjärtans dag. Den söta Malte, som jag saknar honom. Inne i huset sprakar det från elden och mitt framför elden, på en filt ligger han, MALTE, han är äntligen tillbaka. Han ler mot mig och kommer springande på sina korta ben och hoppar upp i min famn. Den bästa presenten jag någonsin fått, min Malte är tillbaka. Vi lägger oss framför brasan, jag rycker med mig morötterna och sen pr...
Comments