sirpalisa

Ja, och innan jag hamnade på verkstan hos den perfekte mannen var jag ju ute och körde när bilens motorfelslampa började lysa. Kan ju vara världens minsta grej, eller nåt större, vad vet jag? Ber väninnan kolla i instruktionsboken om hon hittar nåt 020-nummer man kan ringa till. Det var liksom en av anledningarna till att jag köpte just min bil - det finns alltid någon att ringa om det skiter sig. Blir kopplad till en servicetekniker som ställer lite frågor och som berättar vad "måttlig hastighet" egentligen innebär. Precis innan vi lägger på tackar jag för hjälpen och säger "det är just därför man har en BMW och inte en man, hjälpen är aldrig längre en ett telefonsamtal bort". Han skrattar högt och säger att jag får ringa igen om det fortsätter krångla så kommer de och hämtar oss. I wish!

Men hoppsan hejsan! Idag träffade jag på den perfekta mannen. Alltså ni vet den typ av man som anser sig vara lösningen på alla kvinnors problem. Som kan så många saker som vi inte kan, som enligt honom själv skulle göra varje kvinnas liv lättare och bättre - om han bara fick chansen. Tyvärr får han ju sällan chansen - och det beror oftast enligt honom på att kvinnan som han för tillfället vill hjälpa är en bitter själ som inte förstår sitt eget bästa. Jag träffade honom idag, skulle lämna bilen på verkstad eftersom motorfelslampan lyste. Efter tio dryga minuter ser han att jag står i kön (utan någon framför mig). Han behandlar mig som en person som verkligen inte förstår sitt eget bästa och basunerar ut sina egna kunskaper och får mig att känna som en rätt urusel människa. Lämnar bilen och bilaffären och går till jobbet. Klockan är strax efter åtta och jag funderar på hur trist liv man måste ha om man redan klockan åtta på morgonen kan ha så mycket dålig energi i kroppen som man behöv

Häromdagen påpekade en snäll herre att det är dags att stadga sig nu, det funkar ju inte att vara ute och slarva i veckorna (som jag gör, ehh!?) längre. Kan inte hjälpa att jag faktiskt känner mig stadigare än på länge, med båda fötterna på jorden och redo för framtiden - vad än den för med sig. För det kan väl inte vara så att allas välmenande uppmaningar om att man borde stadga sig mest handlar om att man ska bekräfta deras egna val genom att göra detsamma? Om de vore nöjda med sina val, varför fundera på hur andra väljer?

Det rycker i rosa tarmen när jag springer ut på lunch. Vintertristessen kan få den gladaste av själar att behöva lite rosa för att pigga upp sig. Springer igenom några affärer men hittar inte det jag vill ha. Springer istället på en kollega som blivit övergiven på lunchen av en sjuk lunchdate. Hon räddar mig från den ryckande rosa tarmen och vi äter en god räckmacka istället. Går tillbaka till jobbet med en nyköpt svartvitt klänning till sommaren istället. Svartvitt - herregud! Räcker det inte med att snön tagit ett fast grepp om stan igen när allt man vill är att våren ska komma?

Efter en monsterdag på jobbet med en hjärna som nästan kokar över sätter jag mig i bilen på väg hem. Ringer en kompis som ger en perfekt realitycheck. Ungarna har kräksjukan, den ena sitter i hennes knä, hon har shoppat lite smink och kläder, blöjor och hennes kompis som snart ska gifta sig behöver tips på blomsterdekorationer till dukningen. Helt plötsligt har vi pratat i en timme. Det är egentligen ingenting - och ibland är det just det man behöver.

inte ett konstant tillstånd. Vare sig man lever ihop med någon eller som singel. Trots detta finns det tydligen personer som gör sig en karriär på att tycka om andras lycka och de som likställer en nöjd singel med myten om den "lyckliga horan". Ja, inte vet jag, men jag känner mig ganska tillfreds med de relationer jag har i mitt liv - och de har jag inte enbart med en partner. Kanske är det den största utmaningen, att gripa tag i lyckan där den finns, just då, där man är just nu. För livet är för kort för att längta efter lycka som kommer - om bara livet såg lite annorlunda ut. Lycka kan vara att lyssna på Dionne Warwick även när hon sjunger om misslyckad kärlek.

bor förutom jag, Sirpalisa; Herr P, Fru nu vet jag bättre, den perfekte mannen, fröken ångest och så klart - världens vackraste man. Dagarna går, de lever sina liv på sina sätt. Och snart gör de entré här på bloggen. Och så hoppas jag faktiskt att marsvinet Malte snart tröttnat på Shanghai och kommer tillbaka. Han behövs här.

att veta hur alla andra känner. Oftast är det så att de som vet mest om hur andra känner är de som inte varit där andra är. Ödmjukhet mot olika sätt att leva sitt liv, mot de val andra människor gör, och kanske - en önskan och tro på att de flesta människor faktiskt gör de val de mår bäst av - trots att de skiljer sig från normen - finns det mindre och mindre plats för i landet fyrkant. Trots att det blir fler och fler som inte passar in. Det är märkligt.

det finns en hel del män som redan slutat med blå kostym. Häpp!

Vet inte hur många möten jag har suttit tillsammans med små män i blå kostymer. De kan och vet allt och de har sagt samma sak väldigt länge och de klappar gärna rosahåriga kvinnor på huvudet. För det mesta kan man bita ihop. Har suttit på möten och klapparna på huvudet har haglat ibland, men så till sist så hör man männen i de blå kostymerna säga sånt som man känner igen, sånt som man själv blivit klappad på huvudet för. Det är då man vässar sina höga klackar, sina armbågar och fortsätter på samma sätt. Droppen urholkar stenen och jag lovar - blåa kostymer - kommer att gå ur modet.

Sirpalisa anno 2006 finns nu i praktiken. Undrar vad skatteverket säger om den här? "Man direkt" Jag vill ha ett serviceavtal på en man. Ska starta ett företag när det blir dags för skattereduktion på hushållsnära tjänster. I raden av saker man inte vill lära sig, saker man inte är nyfiken på finns ju en massa saker som kompisarnas pojkvänner verkar tycka är jättekul. Borde det inte då finnas en marknad för att sälja serviceavtal med en man. Kanske skulle man samla ett gäng med killar som har olika intressen och som man ringer till när man behöver veta nåt som det förutsätts att man bör kunna själv. För en månadsavgift finns det alltid en man i luren som kan svara på när man ska ta bilen till service, nån som kan fixa lacken på samma bil och nån som kan laga punka på cykeln, byta kran i köket osv. osv...ungefär som Via Direkt. Hur många gånger har man inte funderat på att fixa det själv, kan själv syndromet är ju vitt utbrett hos oss sjuttiotalister. Men man vill ju inte, man