att veta hur alla andra känner. Oftast är det så att de som vet mest om hur andra känner är de som inte varit där andra är. Ödmjukhet mot olika sätt att leva sitt liv, mot de val andra människor gör, och kanske - en önskan och tro på att de flesta människor faktiskt gör de val de mår bäst av - trots att de skiljer sig från normen - finns det mindre och mindre plats för i landet fyrkant. Trots att det blir fler och fler som inte passar in. Det är märkligt.
För några år sedan när jag varit inbiten singel ett tag märkte jag att mina vänner runt omkring fick "singelpanik" åt mig. Det ringde kompisar som ville ha med mig på singelshopping, det ringde okända människor som hade hört att jag var en kul tjej och att jag kanske ville slå följe på speeddating. Jag ville inte. Varken handla eller speeddejta. På lunchen häromdagen hörde jag att väntelistan för att bli bjuden till runningdinners med en hel hop nya människor är lång. Om man vill hänga med är det bäst att anmäla sig till listan redan nu. Jag vill inte. Jag träffar människor hela tiden, människor som berör, människor man blir nyfiken på. Och jag varken shoppar, dejtar eller går på springande middagar. Det senaste hörde jag idag. Från och med måndag är första vagnen på tunnelbanan, singelvagn. Härligt. Jag vill. Ska sitta längst fram i tåget varje dag. Gå av min vanliga station och njuta av att ha singelpanik tillsammans med alla andra i kollektivtrafiken. Underbart! Undrar om ...
Comments