går ju inte. Det vet ju alla. Men det finns saker jag alltid måste pröva, även om jag vet att det inte går. När jag var liten testade jag knäveckshängning med sträckta ben - det funkade inte. Jag fick ont i huvet men inga större men (Iofs. kanske mina vänner svarar att jag fick bestående men.) Tänkte på det häromdagen när jag insåg att jag fortfarande gör så. Den nya mannen som verkade vara just "mannen i mitt liv" var faktiskt inte nåt annat än ett försök att hänga knäveck med sträckta ben. Inga bestående men den här gången heller och jag lovar att jag kommer att göra det igen. Tills den dagen det faktiskt funkar. Helt plötsligt hänger man där upp och ner och dinglar med raka ben, vilken grej!
Parkerar bilen utanför helghuset, trött efter en hård arbetsvecka. Snön är skottad framför farstun och det lyser i alla lyktorna utmed uppfarten. Tänker att grannarna har fått sig en släng av fredagsmyskänsla och vill dela med sig. Packar ur mina grejer och stapplar fram till dörren med matpåsarna i högsta hugg. Och där, mitt framför dörren står den vackraste bukett jag någonsin sett. En bukett med de finaste späda morötter, tjusigt arrangerade hänger de i dörrhandtaget. Jag förstår inte riktigt men känner ändå en glädje och tänker på Malte, kanske har han sänt mig ett blombud så här till alla hjärtans dag. Den söta Malte, som jag saknar honom. Inne i huset sprakar det från elden och mitt framför elden, på en filt ligger han, MALTE, han är äntligen tillbaka. Han ler mot mig och kommer springande på sina korta ben och hoppar upp i min famn. Den bästa presenten jag någonsin fått, min Malte är tillbaka. Vi lägger oss framför brasan, jag rycker med mig morötterna och sen pr...
Comments