går ju inte. Det vet ju alla. Men det finns saker jag alltid måste pröva, även om jag vet att det inte går. När jag var liten testade jag knäveckshängning med sträckta ben - det funkade inte. Jag fick ont i huvet men inga större men (Iofs. kanske mina vänner svarar att jag fick bestående men.) Tänkte på det häromdagen när jag insåg att jag fortfarande gör så. Den nya mannen som verkade vara just "mannen i mitt liv" var faktiskt inte nåt annat än ett försök att hänga knäveck med sträckta ben. Inga bestående men den här gången heller och jag lovar att jag kommer att göra det igen. Tills den dagen det faktiskt funkar. Helt plötsligt hänger man där upp och ner och dinglar med raka ben, vilken grej!
För några år sedan när jag varit inbiten singel ett tag märkte jag att mina vänner runt omkring fick "singelpanik" åt mig. Det ringde kompisar som ville ha med mig på singelshopping, det ringde okända människor som hade hört att jag var en kul tjej och att jag kanske ville slå följe på speeddating. Jag ville inte. Varken handla eller speeddejta. På lunchen häromdagen hörde jag att väntelistan för att bli bjuden till runningdinners med en hel hop nya människor är lång. Om man vill hänga med är det bäst att anmäla sig till listan redan nu. Jag vill inte. Jag träffar människor hela tiden, människor som berör, människor man blir nyfiken på. Och jag varken shoppar, dejtar eller går på springande middagar. Det senaste hörde jag idag. Från och med måndag är första vagnen på tunnelbanan, singelvagn. Härligt. Jag vill. Ska sitta längst fram i tåget varje dag. Gå av min vanliga station och njuta av att ha singelpanik tillsammans med alla andra i kollektivtrafiken. Underbart! Undrar om ...
Comments