Vi är ett stort gäng som kliver av vid vårt hotell mitt i natten. I fyrtiogradig värme står vi alla och väntar på att få våra rum. Efter köandet för en nyckel försvinner alla upp på sina rum -bara för att få reda på att AC-anläggningen inte funkar om man inte först skriver på ett papper i receptionen. Lufsar (bokstavligen) tillbaka till receptionen för att finna samma personer som tidigare köade igen, men nu för att få AC. Receptionisten skriver handskrivna kvitton till alla och upprepar samma visa minst ett tiotal gånger innan det är min tur och jag kan lufsa tillbaka till rummet. Somnar gott efter att ACn kommit igång och gjort rummet lite svalare. Bara vetskapen att man faktiskt inte behöver jobba nästa dag gör att man kan stå i hur långa köer som helst.
För några år sedan när jag varit inbiten singel ett tag märkte jag att mina vänner runt omkring fick "singelpanik" åt mig. Det ringde kompisar som ville ha med mig på singelshopping, det ringde okända människor som hade hört att jag var en kul tjej och att jag kanske ville slå följe på speeddating. Jag ville inte. Varken handla eller speeddejta. På lunchen häromdagen hörde jag att väntelistan för att bli bjuden till runningdinners med en hel hop nya människor är lång. Om man vill hänga med är det bäst att anmäla sig till listan redan nu. Jag vill inte. Jag träffar människor hela tiden, människor som berör, människor man blir nyfiken på. Och jag varken shoppar, dejtar eller går på springande middagar. Det senaste hörde jag idag. Från och med måndag är första vagnen på tunnelbanan, singelvagn. Härligt. Jag vill. Ska sitta längst fram i tåget varje dag. Gå av min vanliga station och njuta av att ha singelpanik tillsammans med alla andra i kollektivtrafiken. Underbart! Undrar om ...
Comments