sirpalisa

Min långe folkvalde vän och jag satt häromkvällen och diskuterade kring visitkort och dess värde. De känns ju för det mesta ganska tråkiga eftersom nästan all information går att få reda på via Internet nuförtiden. Men vi tänkte om - om man börjar se på visitkort som filmisar eller bokmärken så öppnar sig en helt ny värld.Tänk tillexempel på visitkorten som trycktes upp för statsråden som satt på sin post i fem eller åtta dagar, de kommer ju att bli en raritet på framtidens bytesmarknad. Eller ett visitkort från Moder Theresa (om hon hade några - bara det en intressant fundering.) Med helt andra ögon ser jag nu på mina visitkort som ligger i en låda på skrivbordet. Ska sluta sortera efter bokstavsordning och övergå till värde, precis som i filmisarnas värld. En avhoppat statsråd mot en James Dean anyone?

Står på tunnelbanan. Det är rusning och tiominuterstrafik. Alla ska visst hem från jobbet samtidigt, så är det ju alltid. Finns det ingen som jobbar skift i den här stan? Hittar ett tomrum vid dörren och står ganska bekvämt tills vi kommer till slussen där alla andra som bor åt mitt håll ska på samma vagn som jag. En dam ställer sig nära, så nära att jag kan känna hennes mage åka in och ut när hon andas. Helt plötsligt är sträckan mellan slussen och medis väldigt lång. Hittar ett nytt andningshåll i närheten av nån annans armhåla, eller är det min egen? Äntligen kommer vi in på stationen. Kliver av tåget, går ut i regnet och går några stationer tills den värsta rusningen är över. Funderar över om inte SL kunde införa platsbiljett på tågen, eller kanske ett guldkort för vagnar med extra komfort. Inser att det nog inte skulle funka i landet fyrkant. I morgon tar jag bilen, den är hyfsat modern och jag har ju skrivit på mot klimatförändringarna på Aftonbladet.se. Inser att det var ett lyc

Det du jobbar med, det är du. Kan knappast bli tydligare än när man är på krogen. Jag var där med några vänner och vi pratade, dansade, hade kul. Och så kom herr Charmör som ville veta var man bodde och vad man jobbar med. Jag erkänner här och nu; jag ljuger alltid. Den här gången sa jag att jag kör Folkrace, som proffs alltså. Killen blev intresserad och jag fortsatte berätta om min bil som är ljusblå och har gula siffror på sidodörrarna. Visst är det väl fascinerande? På krogen kan man liksom träffa alla sorters människor; austronater, sopspioner, vanliga spioner och aldrig vet man om de talar sanning. Det är spännande att bo i storstan...

Arbetsdagar efter sena kvällar med champagne är jobbigast de första gångerna, efter ett tag får man in vanan och rutinen. Har tränat upp min dekandensnerv och jag är danssugen mest hela tiden nu. Det är väl som med konditionen ungefär, första gången i träningspåret är jobbigast. Ända tills man fått upp flåset. Utekvällar är alltid roligast om de sker oväntat, oplanerat och tydligen alltid på en veckodag när man skall vara skärpt dan efter. Kan det vara så att bara amatörer dricker champagne på helgen när man får sova dan efter?

var på konsert i kväll. Man blev glad av musiken. Mitt in i konserten dyker kvällens gästartist upp - Carola. Stämningen höjdes avsevärt och alla ställer sig upp, sjunger med och dansar. Sen sätter sig alla ned, stämningen är fortfarande hög. Det är då man sjäv vill ställa sig upp, sträcka upp händerna och ropa Halleluja. Men man gör det inte, inte den här gången. Sist jag lät kroppen styra hamnade jag på en scen framför alla kollegor. Glad stämning på personalfesten. Med vinglaset i handen och utan att kunna en enda rolig historia står jag helt plötsligt längst fram. Jag ville kvotera in lite kvinnlig fägring bland alla manliga komiker och vips så är det lite utjämnat. Med glaset i handen säger jag några ord och skålar jag på utrikiska med allihop - det var mitt bidrag. Ibland undrar man om det inte vore bättre att ställa sig upp på en konsert med Carola och ropa Halleluja.

Över en lunch på restaurangen i Dramaten uppdaterade jag och några vänner varandra om vad som hänt sen sist vi sågs. Den ena har skolbarn och för ett otränad öra känns det som om det är just skolbarn man ska ha för att få inspiration till inlägg på bloggen. Det verkar inte vara någon hejd på hur mycket som skall fixas för att barnen skall få den perfekta skolgången. Inför kommande luciafirande hoppades några föräldrar i klassen på en utekonsert med hemsydda vadderade dräkter och finstämd sång. Själv såg jag ett mindre projekt som ishotellet framför mig - och det vore ju läckert. Funderar sedan på vad det är för fel på avskavt glitter, för korta särkar och färgade strumpor som stämningshöjare den trettonde?

ibland kan man tro att många som bor i landet fyrkant tycker att det finns för många saker som är tillåtet. Med policypoliser i snart sagt varje gathörn och gemensamma spelregler som skall följas av många men är antagna av få inser man att det helt klart är alldeles för mycket som är tillåtet. Det är tillåtet för vuxna att cykla omkring utan hjälm, det är tillåtet att stå även på vänstersidan i rulltrappan, det är tillåtet att prata i mobiltelefon i vissa vagnar på tunnelbanan. Jag inser att jag flera gånger per dag gör saker som egentligen inte är tillåtna- om policypoliserna skulle få sista ordet. Jag fortsätter att göra uppror -tar på mig hjälm, knäskydd och flytväst och ger mig ut på kvällspromenad.

över en kopp kaffe sitter jag med den föredetta inbitna singelväninnan och funderar kring relationer, bra och dåliga. Hur vill man ha det, vad är bra, vad är inte bra? De samlade erfarenheterna leder oss bland annat till slutsatsen att man inte vill bli utkonkurrerad av en gitarr när man är på romantisk weekend i Milano. Det är inte kul när sällskapet hellre klinkar på "öppna landskap" än att drunkna i ens ögon. Jag är ledsen alla gitarrälskare som hoppas att de spelar "Öppna landskap" med innerlighet. Relationspexperterna avråder med bestämdhet från allt som har med Ulf Lundell att göra - om det inte är han själv.

Ja, så var vi där igen. Ett serviceavtal med man direkt tack. Fullt utrustad för en dag på jobbet springer man upp och ner i källaren, släpar fyra tunga däck in i bilen. Åker till verkstan och känner mig som en udda fågel bland alla 50-åriga män med sina fina bilar som också väntar på verkstan. Väl hemma igen släpar man sina däck, fortfarande lika snygg i höga klackar och kostym. Det är som med det mesta här i livet "huvudsaken är att det är snyggt", ett motto som passar även när vinterdäcken ska på.

Idag hade jag ett telefonmöte med världens snyggaste man (eller i alla fall en god kandidat). Vilket slöseri. Snygga och trevliga män ska man alltid träffa öga mot öga. Just när det gäller telefonmöten med snygga män så erkänner jag att jag är en bakåtsträvare och motståndare till den tekniska utvecklingen. Snälla Telia, sluta utveckla era tjänster i takt med omvärlden och tvinga de snygga männen att gå på riktiga möten med mig istället.

kan konstatera att de senaste dagarnas hets i tidningarna om det kommande snöovädret resulterade i att jag lagt ner många timmar på att oroa mig över morgonens färd till bilservicen. Jag bävade inför att sladda fram i min bakhjulsdrivna bil på sommardäck i rusningstrafik. Det blev inget snöoväder, det var inte ens särskilt många andra bilar att samsas med på vägen. Märkligt att en eventuell blixthalka kan oroa mer än att man om ett par månader ska åka till Kina utan några egentliga planer. Dit åker jag utan att oroa mig för nåt, varken hur jag ska bo eller vad jag ska göra när jag väl kommer dit. Tänkte mest ta dagen som den kommer. Tur att man en så länge är så kass på kinesiska att man inte förstår när kvällstidningarna varnar för blixthalka i Shanghai.