plötslig händer det...

Singelpanik

För några år sedan när jag varit inbiten singel ett tag märkte jag att mina vänner runt omkring fick "singelpanik" åt mig. Det ringde kompisar som ville ha med mig på singelshopping, det ringde okända människor som hade hört att jag var en kul tjej och att jag kanske ville slå följe på speeddating. Jag ville inte. Varken handla eller speeddejta. På lunchen häromdagen hörde jag att väntelistan för att bli bjuden till runningdinners med en hel hop nya människor är lång. Om man vill hänga med är det bäst att anmäla sig till listan redan nu. Jag vill inte. Jag träffar människor hela tiden, människor som berör, människor man blir nyfiken på. Och jag varken shoppar, dejtar eller går på springande middagar. Det senaste hörde jag idag. Från och med måndag är första vagnen på tunnelbanan, singelvagn. Härligt. Jag vill. Ska sitta längst fram i tåget varje dag. Gå av min vanliga station och njuta av att ha singelpanik tillsammans med alla andra i kollektivtrafiken. Underbart! Undrar om ...

Maaaaaaaaalte!

Parkerar bilen utanför helghuset, trött efter en hård arbetsvecka. Snön är skottad framför farstun och det lyser i alla lyktorna utmed uppfarten. Tänker att grannarna har fått sig en släng av fredagsmyskänsla och vill dela med sig. Packar ur mina grejer och stapplar fram till dörren med matpåsarna i högsta hugg. Och där, mitt framför dörren står den vackraste bukett jag någonsin sett. En bukett med de finaste späda morötter, tjusigt arrangerade hänger de i dörrhandtaget. Jag förstår inte riktigt men känner ändå en glädje och tänker på Malte, kanske har han sänt mig ett blombud så här till alla hjärtans dag. Den söta Malte, som jag saknar honom. Inne i huset sprakar det från elden och mitt framför elden, på en filt ligger han, MALTE, han är äntligen tillbaka. Han ler mot mig och kommer springande på sina korta ben och hoppar upp i min famn. Den bästa presenten jag någonsin fått, min Malte är tillbaka. Vi lägger oss framför brasan, jag rycker med mig morötterna och sen pr...

Singelskatt?

läste i Newsweek den 4 september om att allt fler europeer mellan 30-40 väljer att inte skaffa barn. Jag förstår dem och kanske blir en av dem. Läste också att flera länder försöker stävja problemet genom att ha högre beskattning på singlar utan barn. Ja, man får vara glad så länge landet fyrkant bara är fyrkantigt när det gäller vanliga normer och inte skatterna. Ibland får man för sig att det borde sägas tydligare och oftare men ofta så inser man att ett försvar eller en tanke som sträcker sig utanför landet fyrkants gränser bara möts av en menande blick och tanken "du har inte förstått meningen med livet, kära vän", "du har bara inte träffat den rätta" snart nog blir du en av oss. Kära nån, vet inte vad som är värst egentligen att betala lite högre skatt och formellt utpekas som en person som annars raserar framtidens pensionssystem eller att fortsätta vara en sökare i väntan på att upptäcka den rätta vägen, motorvägen rakt igenom landet fyrkant.

sirpalisa

Search This Blog