sirpalisa

herregud, vad grejer man har. Istället för att ladda för nyårsfirandet har jag och Malte packat kartonger. De står högt och lågt i hela lägenheten. En nyårsafton hamnar ju tankarna lätt på vad som ska komma men uppladdningen har mest handlat om det som varit. Hittar gamla tentor, rättskrivningsprov från fjärde klass och kort som man egentligen borde slängt för längesen. Malte verkar tycka att det är kul att packa, det gör inte jag. Jag längtar till champagnen ikväll. Vetskapen om att man snart får dricka Champagne får mig packa fortare. Tills nästa år säger jag och Malte Gott Nytt

På söndag är det nyårsafton och jag ska fira den i casinoanda med några vänner. Har fått i uppgift att bidra med glamour och lite till drinkbordet. Det blir nyår i år igen och jag ska ta med mig Malte, men hålla honom undan drinkbordet så det inte slutar på samma sätt som i stiltonosten i julas. Mitt nyårslöfte i år blir det samma som alla år tidigare; nästa år ska bli lite snyggare, lite roligare och bjuda på mer pussar. Blir det så blir det ett bra år.

man skulle kunna ätit julskinka så här dagen före julafton. Det blev det inte, det blev löjrom och champagne. Ikväll är sista kvällen i en intakt fyrarummare, sen ska den packas ner till kartonger som får plats på nio kvadrat. Det kändes värdigt att sista kvällen bjöd på löjrom och champagne och inte julskinka. Snart kommer julfriden och jag och Malte ska ut i skogen och ta in en färsk gran, äta sill och dricka snaps. Jag hoppas ni alla får en God Jul.

I år blir det ingen julmat hemma hos oss. Har redan ätit julmat så det räcker - och Malte gillar ju mest morötter. Blev bjuden på julmat hos familjen där Bullerbyjulen är ett motto. Bullerbyjulen firas i det nya fina huset där bilarna matchar varandra på garageuppfarten. Där de nyinköpta möblerna beställdes ett halvår innan inflyttningen för att säkerställa att soffan fick rätt nyans. Men; Sillsorterna var för få, köttbullarna var ojämna, granen hade redan börjat barra och paketen hade inte matchande inslagning. Och det var ingen snö! Otroligt! Det ska det ju vara i Bullerbyjulen. Efter ett glas svag glögg inser jag att Bullerbyjulen i det fina nya huset inte är någon Bullerbyjul. Jag letar efter Malte, jag vill gå hem. Vill inte vara kvar längre. Malte är borta. Jag hittar honom inte, småspringer några varv i det nya fina huset med de matchande möblerna och de matchande bilarna på garageuppfarten och hittar Malte - i Stiltonosten. Där ligger han sprattlande med benen upp. Jag räddar h

Nu har jag det! Efter några timmars bilfärd i skogarna runt en älv ser jag det framför mig. Den nya tidens andelslägenheter finns inte i Thailand eller Spanien. De finns i mitt semesterparadis som jag ska skapa i avfolkningsland. Stressade Stockholmare skall få hyra in sig i mitt paradis för en vecka eller två och komma tillbaka till folkhemmet. De slitna eternitvillorna och de folktomma kioskerna och bensinmackarna ska få liv och på restaurangen (det finns bara en) ska det serveras fläsklägg med potatismos och frysta grönsaker. Under vintern ska det bara finnas konserverade ärter och morötter att liva upp husmanskosten med. Här ska det finnas tid att läsa korsord, tid att brodera och knyppla och tid till att sylta. Kurser i husmorskunskap och god smak skall finnas för den som vill sysselsätta sig på kvällar och helger. Det är här man kommer tillbaka till folkhemmet. Det är här man upplever den gamla goda tiden - när allt var bättre. Folkhemmet när det var som bäst, i Sirpalisas tappni

tills julafton kommer.

Satt på väg till jobbet häromdagen och förundrades över alla diskussioner, gråt och skrik man inte slipper undan när man trängs ihop med alla andra kollektivresenärer. Tror jag ska skicka in till SLs förslagslåda att de bör införa nån slags utsläppsrätter som man kan köpa i samma lucka som man köper biljetterna. Det vore skönt. Tänk om man fick köpa utsläppsrätter för den andel ljud och lukt man vill sprida omkring sig i tunnelbanan. Jag är för. Utsläppsrätter eller guldkort.

Det är en het stad man bor i, i alla fall om man får tro mäklaren som ville sälja en lägenhet till mig häromdagen. Upplysningar om förträffliga tapetval, fina detaljer och att lägenheten faktiskt låg i ett område som hör till Östermalm skulle få mig att betala mycket per kvadratmeter. Men, trots att denna höst/vinter (vad det nu är?) är den varmaste på länge så kunde jag behålla kylan. Lägenheten var fin. Den var lagom stor och tapetvalen var ok - jag hade varit snygg i den lägenheten. Men jag tackade nej. Jag tackade nej och inser att jag för samma pengar kan köpa ett helt samhälle med eternitvillor några timmar från Stockholm. Vi får väl se vad det blir. Ska hyra in mig på ett lägenhetshotell i utlandet innan jag väljer.

Malte gör sig bra i tomteluva. Har funderat på just det där med tomteluva. Städade bland alla julkort häromdagen och upptäckte att de flesta hade motiv av skrattande barn i tomteluva som önskade God Jul och Gott nytt till mammas och pappas vänner. Funderade ett tag på att jag i år ska skicka ett kort på mig själv i tomteluva men tror att Malte passa bättre i rött. Tänk, jag och Malte skulle kunna ta kort med självutlösaren, fixa lite julgransbelysning i bakgrunden och önska alla våra vänner en god och hälsosam jul med mer plats för morötter på julbordet. Det vore nåt. Sirpa och Malte önskar sina vänner God Jul. Håll till godo.

Malte, mitt marsvin såg ledsen ut när jag kom hem idag. Jag undrade varför, han brukar alltid pipa och vara glad - det brukar räcka att ge honom en morot och klia honom lite på halsen så är han nöjd. Märker när jag kommer in i lägenheten att hans fiskkompisar "Dieter und Jutta" simmar upp och ner i akvariet och det ska de ju inte göra. De ville inte var med längre. En sorglig historia det här med Dieter och Jutta. De var barn till "Herr und Frau Fish" som jag delade lägenhet med fram tills för nåt år sen. Först dog Herr Fish och för att Frau Fish inte skulle känna sig ensam så fick hon två barn av mig - Dieter und Jutta, men hon dog av ålder ett tag senare. Och nu finns inte Dieter och Jutta heller längre. Stackars Malte, nu får han vara själv på dagarna när jag är på jobbet, måste nog jobba hemifrån lite mer. Malte och jag har haft begravning av Dieter och Jutta nu. Det känns skönt att ha någon att krama när sorgen infinner sig i vardagen. Jag och Malte, häller upp

hur vet man att nånting är så snyggt som man vill att det ska vara? I mitt kläd- och skorum finns en massa roliga plagg och puppor. Det finns roliga scarfar, mössor och hattar som ligger och väntar på rätt tillfälle att få komma ur garderoben. Min ljusblåa skinnjacka släpps ut några gånger per år och jag älskar den. Ibland får jag iofs för mig att färgen skär sig mot mitt rosa hår men för det mesta tycker jag att vi är snygga ihop - min skinnjacka och jag. Hade på mig den här i förorten och kände mig som vanligt snyggast i centrumet. Handlade lite mat i tiokronorsaffären och där möter jag henne - hon som "har sett Jesus". Hon brukar gå omkring här i förorten och berätta för oss medmänniskor att hon mött Jesus och jag har inte sett henne på ett tag. Kanske har hon varit och hälsat på honom? Hur som helst så gick jag där i affären, klämde på några tomater, iklädd min fina ljusblåa jacka. Ärligt och rakt kliver hon fram till mig och ger mig komplimanger för den fina jackan och d

Vissa människor man träffar lägger kommentarer som man bär med sig när de har gått. Träffade en sån häromdagen. Vi diskuterade kunskaper och han ansåg att det finns vissa saker man måste kunna - typ encyklopedikunskaper. Så kanske det är. Eller är det så att vi i landet fyrkant kört fast lite när det handlar om vad man måste kunna? Är det inte så, eller borde det inte vara, att det väldigt många andra kan - det kan jag strunta i att kunna. Specialisering på individnivå. Jag vill leva så, jag vill inte säga precis samma sak som alla andra och jag vill inte kunna precis samma sak som alla andra. Jag erkänner att jag faktiskt är skitdålig på just uppslagsbokskunskaper. Låt vara att det framstår som om jag befinner mig i ett konstant "blond moment" - jag bjuder på det. Inser att jag trots min specialisering är hopplöst lik alla andra i landet fyrkant. Idag skulle jag inhandla mitt livs första julskiva (kanske ovanligt att inte köpt nån förut, vad vet jag?) och märker att den skiv

på väg ut igen. Ska träffa en vän och hans nya kärlek. Vi känner varandra sen några år men jag har aldrig träffat hans nya kärlek, det ska bli kul. När vi hälsar på varandra säger min vän - Det här är Sirpalisa, hon är en av mina singelvänner som faktiskt har ett spännande singelliv. Jag ler och försöker se så spännande ut som möjligt. Vi äter en trevlig middag och rör oss mot baren för att mingla lite. Det tar fem minuter och några sippar på ett glas vin och sen lyckas jag, utan att anstränga mig leva upp till beskrivningen som vänninan med ett spännande singelliv. Jag befinner mig mitt i en uppraggning där en man och en kvinna jobbar ihop. Sippar lite till på vinet, blir för all del smickrad men smiter snabbt tillbaka till mina vänner. Inser att beskrivningen om ett spännande singelliv kan passa men jag odlar gärna min tråkiga image ett tag till...

Jag låter de gröna gubbarna styra mitt liv. De gröna gubbarna vid övergångstället bestämmer alltid mitt rutt när jag ska nånstans. Gröna gubbar - de gör livet enkelt. Jag gillar inte att vänta vid röda gubbar. De röda gubbarna har liksom samma effekt på mig som alla små män i blåa kostymer. Blåa kostymer av omodernt snitt som ger de små männen sin plats i livet. Mina arbetsdagar har gjort att jag träffat många små män i blåa kostymer. Bestämde mig tidigt att jag hellre styrs av de gröna gubbarna. En rosahårig tjej med skinn på näsan inser snabbt att de små männen i blå kostymer finns överallt och att de gör sitt bästa för att leka röda gubbar som stoppar upp. En rosahårig tjej med skinn på näsan tar på sig sina höga klackar och fortsätter att välja de gröna gubbarna.