Mitt nya liv ute på landet nära storstan har gett upphov till förtret hos vänner och bekanta som är vana att se mig göra sköna dancemoves. Och visst kan jag fortfarande, men en sak har jag ändrat på senare tid. Jag spenderar mycket tid med människor i min närhet som har mycket mer livserfarenhet än mig och jag måste erkänna att det är svårt att inte tycka att det är just sånt som är livet. Ja, jag sitter gärna på gräset med mina grannar ibland med en drink, ibland med ett glas saft. Och bara insikten att dansgolvet inte är längre bort än en taxiresa gör att jag sitter kvar – och luktar på blommorna.
För några år sedan när jag varit inbiten singel ett tag märkte jag att mina vänner runt omkring fick "singelpanik" åt mig. Det ringde kompisar som ville ha med mig på singelshopping, det ringde okända människor som hade hört att jag var en kul tjej och att jag kanske ville slå följe på speeddating. Jag ville inte. Varken handla eller speeddejta. På lunchen häromdagen hörde jag att väntelistan för att bli bjuden till runningdinners med en hel hop nya människor är lång. Om man vill hänga med är det bäst att anmäla sig till listan redan nu. Jag vill inte. Jag träffar människor hela tiden, människor som berör, människor man blir nyfiken på. Och jag varken shoppar, dejtar eller går på springande middagar. Det senaste hörde jag idag. Från och med måndag är första vagnen på tunnelbanan, singelvagn. Härligt. Jag vill. Ska sitta längst fram i tåget varje dag. Gå av min vanliga station och njuta av att ha singelpanik tillsammans med alla andra i kollektivtrafiken. Underbart! Undrar om ...
Comments