Mitt nya liv ute på landet nära storstan har gett upphov till förtret hos vänner och bekanta som är vana att se mig göra sköna dancemoves. Och visst kan jag fortfarande, men en sak har jag ändrat på senare tid. Jag spenderar mycket tid med människor i min närhet som har mycket mer livserfarenhet än mig och jag måste erkänna att det är svårt att inte tycka att det är just sånt som är livet. Ja, jag sitter gärna på gräset med mina grannar ibland med en drink, ibland med ett glas saft. Och bara insikten att dansgolvet inte är längre bort än en taxiresa gör att jag sitter kvar – och luktar på blommorna.
Parkerar bilen utanför helghuset, trött efter en hård arbetsvecka. Snön är skottad framför farstun och det lyser i alla lyktorna utmed uppfarten. Tänker att grannarna har fått sig en släng av fredagsmyskänsla och vill dela med sig. Packar ur mina grejer och stapplar fram till dörren med matpåsarna i högsta hugg. Och där, mitt framför dörren står den vackraste bukett jag någonsin sett. En bukett med de finaste späda morötter, tjusigt arrangerade hänger de i dörrhandtaget. Jag förstår inte riktigt men känner ändå en glädje och tänker på Malte, kanske har han sänt mig ett blombud så här till alla hjärtans dag. Den söta Malte, som jag saknar honom. Inne i huset sprakar det från elden och mitt framför elden, på en filt ligger han, MALTE, han är äntligen tillbaka. Han ler mot mig och kommer springande på sina korta ben och hoppar upp i min famn. Den bästa presenten jag någonsin fått, min Malte är tillbaka. Vi lägger oss framför brasan, jag rycker med mig morötterna och sen pr...
Comments