sirpalisa

Varje morgon när jag kommer till jobbet genomgår jag en transformation. Stålmannen använde sig av telefonkiosker men eftersom de knappt existerar längre använder jag hissen från entren och upp till andra våningen. Jag kan inte gå i trapporna längre när jag kommer till jobbet, hissen de två våningarna har blivit min tid. När jag kliver in i hissen är jag Sirpalisa, som privatperson. Jag trycker passerkortet mot spärren och trycker på tvåan. Hissen stänger igen - jag genomgår min mentala förändring och när dörrarna öppnar sig på plan två stiger Sirpalisa - the working woman ut genom hissen. Jag har på mig min supergirl outfit och börjar jobba. Hälsar på kollegorna, trycker på datorn och tar tag i dagens uppgifter. Det är så himla mkt roligare att gå till jobbet som supergirl och inte bara som Sirpalisa.

Nej, nej, ni har missförstått mig helt. Sitter på lunch med väninnan som jag inte träffat på länge. De senaste uppdateringarna om henne gjorde att jag köpte med mig ett gäng tulpaner. Det kändes som om hon behövde dem, så här en måndag i januari. Vi pratar om vad som hänt, både roliga och mindre roliga saker. Hon är kär, kär som en klockarkatt (varför säger man så?). Hon berättar om sitt fantastiska liv med den nye mannen som verkar vara förlaga till inte bara en superhjälte. Det låter härligt. Jag berättar vad som hänt i mitt liv, vilka planer jag har för framtiden och hur skönt det känns att faktiskt bara har bra valmöjligheter att välja på. Hon drar fram sin mobil och visar en bild på mannen - han ser trevlig ut. Jag drar fram min mobil - och innan det kommer upp en bild på en karl passerar bilder på allt ifrån nya bilar, en ny soffa, en fåtölj och en god vinflaska jag vill minnas namnet på. Ja inte vet jag. Men om bilderna i mobilen säger vem du är. Då har jag långt kvar tills jag

Så har den då anlänt till slut. Soffan som tog över ett och ett halvt år på sig. Det var tullar och OS emellan men nu är den här. Och tänka sig, tack vare den har jag kört släp med nya bilen (som är utrustad med avtagbar krok som jag undrade varför jag skulle ha), tapetserat i två rum, tapetserat några möbler som behövde fräschas upp, tränat mina muskler och gjort debut på Blocket.se och städat i källarförrådet . Ja, man lär sig nåt nytt varje dag och den här helgen har varit synnerligen lärorik.

haffade mig utanför lägenheten häromdagen. Han undrade om jag hade några släktingar som bott här på ön för sisådär 40 år sedan. Han hade hittat ett gammalt vykort när de städat och försökt få tag på mig för att fråga om jag visste vem personerna som skulle ha kortet var. Det gjorde jag, det var farfars brorsa som hängde här i krokarna förr i tiden. Konstigt med livet - det håller liksom på hela tiden, det är bara vi människor som byts ut. Vykortet finns nu - 40 år senare på mitt kylskåp. Ganska coolt. Säga vad man vill om posten men nog fasen tar de sitt uppdrag på allvar.

för att jag inte skriver så frekvent längre. Har just börjat knåpa på boken om "Self-management by Sirpalisa". Det är inte lätt att fånga sig själv i ord men jag lovar att skriva om releasepartyt här när den dagen kommer.

Det finns inte många likheter mellan mig och Kennedy men häromdagen gjorde jag en Kennedy . Var på möte i Europas mittpunkt och blev imponerad över det några danskar sa. Engelskan som fick sig en släng av influensa blev inte riktigt som jag tänkt det när jag skulle göra mitt inlägg. Ut ur munnen flyger orden "I wish a was a danish " inser med en gång vad jag sagt och ändrar mig illa kvickt. Ibland är det just sånt man inte ska göra, jag tror att livet som a danish är minst lika behagligt som livet som a dane.

Sitter på middag med några vänner. En manlig vän tar upp ämnet med den konfliktfria relationen. Och det är ju en utopi, vi fortsatte diskutera ämnet. Jag har funderat på ett partnerskap med bästa väninnnan, tror det skulle vara en hyfsat konfliktfri relation. Och dessutom, om någon av oss skulle gå bort så vet vi vem som får ärva. För när man har nått den här åldern har man ju en del att lämna efter sig och finns det ingen som är förmånstagare går ju hela alltet till allmänna arvsfonden. Och herregud! Ska mina rikskuponger som jag inte hunnit göra av med sluta hos det allmänna? Nej, så får det inte bli. Rikskupongerna går till den manlige vännen, så nu vet ni det. Sirpalisa - remembered for all the nice lunches... Ja - det finns stora avtryck att göra i historien.

Näe det är hon inte. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om varför jag som är så söt och smart är singel. Ja, visst är det konstigt?!? En av mina vänninors män frågade sin fru just detta och de hade tydligen samtalat om detta över en middag. Jag vet inte, men jag brukar inte fundera på hur deras äktenskap fungerar när jag äter middag med mina närmaste. Kanske är det bara för att jag är självupptagen, vad vet jag? Jag är ju singel. Den här hösten har det hänt saker i mina vänners liv som gör mig än mer säker på att landet fyrkant inte är det land jag vill bo i. Jag vill inte prata om mina vänners äktenskap när jag äter mat, jag vill inte fundera på vem av oss som ska diska efter maten (jag gör det själv). Jag vill äta mat med mina vänner och höra om deras liv, just de som är där just då. Och ja, jag är båda smart och söt. Det är inte självvalt, det får jag tacka mina förfäder för. Men att jag inte är gift har jag en ganska stor roll i. DubbelHÄPP!

med en kille från förr. Vi har kul och skrattar och jag kan inte hjälpa att jag funderar på varför vi provade på annat än att vara vänner. Konstiga val gör man ibland. Han har precis separerat och försöker kränga en överbliven resa som han köpt ut av sin flickvän som inte får följa med längre. Jag skyller på nya bilen och för lite semester istället för att säga att jag inte vill/kan eller borde följa med. Vi börjar prata om kraschade förhållanden och varför det så ofta händer när man reser ihop. Själv har jag gjort slut med två karlar i norditalien. Den ena gången på stora torget i Venedig en solig och romantisk augustidag och den andra gången på motorcykeltur i Bergen utanför Milano. Och ibland blir det så. När man ser nya saker inser man helt plötsligt att man rent fysiskt är på rätt plats men kärleksmässigt helt fel. Sen de två kraschade italienförhållandena passar jag mig illa noga för att boka en romantisk tripp dit igen. Vem vet, kanske är det just till de trakterna man borde slä

eller sen? Långa luncher med inspirerande människor är bra medicin så här i januari när inspirationen tryter. Låter drömmarna flyga i väg och hör mig själv säga alla de saker jag faktiskt skulle vilja göra. Hör mig själv säga vad jag är bra på och vad som gör mig glad. Hör mig själv ha fantastiska ideer om framtiden - när den kommer. Tar sen bussen tillbaka till jobbet. Det är med vissa drömmar som med världens snyggaste man. Vissa gör sig bäst på avstånd. Häpp!

kommer jag ilande till lunchmötet. Det var längesen nu, hade bokat lunchmöte i en stadsdel där jag bodde förut men som jag numera knappt besöker. Jag passerar gatumusikern och hör hans vemodiga blåsande i den slitna trumpeten och tänker; står han fortfarande kvar? Passerar stora varuhuset och sniker in i den forna favoritaffären. Och visst! Jag kan fortfarande. Hittar en underbar svagt färgad tröja till vårens vältränade kropp. Småpratar med expediten och känner mig som hemma. Avnjuter en trevlig lunch och passerar gatumusikern som står kvar och spelar samma melodi som för lite mer än en timme sen. Och kanske är det med mig som med gatumusikern, man ska göra det man är bra på. Jag shoppar - och han kör samma trudelutt -om och om igen.

tre av fyra. Så många dagar har jag tränat sen i helgen. Fick skrämselhicka första besöket på gymmet och återvände hem och yogade loss i vardagsrummet. Armar och ben utåt, upp i luften, hela kroppsvikten som tyngd gör att jag behöver kämpa mer än förut. Bokar en instruktör och återvänder till gymmet dagen därpå med härlig träningsvärk. Den vänliga och vältränade Erik ger mig ett personligt schema och visar hur jag ska ta mig fram i djungeln. De nyinköpta träningskläderna sitter sådär... Tar en vilodag men sen måste jag tillbaka till gymdjungeln igen. Det perfekta schemat gör mig precis lagom trött, jag känner hur bicepsen börjar växa och inspirationen inför sommarens badmode kryper sakta på mig. Jag är inte rädd - jag kan träna - jag är inte rädd - jag kan träna - tänker jag och hoppas att självbedrägeriet funkar även denna gång.

hamnar i en diskussion om bilar innan ett möte ska börja. Jag berättar att jag gjort mitt för att stävja finanskrisen och inhandlat en ny bil. Mannen brevid mig berättar att volvo V70 är den enda som klarar fyra golfbagar - tydligen nåt som inte ens en Audi A6 klarar av och att det är hans främsta krav. Ja, det är märkligt. Själv fyller jag bakluckan med ombyteskläder och skor med klackar i olika höjder - golfbag - vilken amatör...

Nytt år och nya ideer. Sitter hemma och funderar och funderar på vad som får plats i livet just nu. Man hamnar där ibland. Kan inte låta bli att önska mig en sån där apparat som erbjuder en lösning så där lite lätt. Hörru Baltazar vart tog du vägen?

innan soffan är på plats. BL numret är DHLat från landet i öster. Soffan är på havet och över ett års väntan är snart slut. Får erkänna att jag gett upp hoppet om att få se min soffa från Shanghai komma hit men nu är det nära, jag har sagt det många gånger men närmare än så här kommer man inte. Jag lovar att ni ska få se den på bild när den är uppställd och klar.