haffade mig utanför lägenheten häromdagen. Han undrade om jag hade några släktingar som bott här på ön för sisådär 40 år sedan. Han hade hittat ett gammalt vykort när de städat och försökt få tag på mig för att fråga om jag visste vem personerna som skulle ha kortet var. Det gjorde jag, det var farfars brorsa som hängde här i krokarna förr i tiden. Konstigt med livet - det håller liksom på hela tiden, det är bara vi människor som byts ut. Vykortet finns nu - 40 år senare på mitt kylskåp. Ganska coolt. Säga vad man vill om posten men nog fasen tar de sitt uppdrag på allvar.
För några år sedan när jag varit inbiten singel ett tag märkte jag att mina vänner runt omkring fick "singelpanik" åt mig. Det ringde kompisar som ville ha med mig på singelshopping, det ringde okända människor som hade hört att jag var en kul tjej och att jag kanske ville slå följe på speeddating. Jag ville inte. Varken handla eller speeddejta. På lunchen häromdagen hörde jag att väntelistan för att bli bjuden till runningdinners med en hel hop nya människor är lång. Om man vill hänga med är det bäst att anmäla sig till listan redan nu. Jag vill inte. Jag träffar människor hela tiden, människor som berör, människor man blir nyfiken på. Och jag varken shoppar, dejtar eller går på springande middagar. Det senaste hörde jag idag. Från och med måndag är första vagnen på tunnelbanan, singelvagn. Härligt. Jag vill. Ska sitta längst fram i tåget varje dag. Gå av min vanliga station och njuta av att ha singelpanik tillsammans med alla andra i kollektivtrafiken. Underbart! Undrar om ...
Comments