haffade mig utanför lägenheten häromdagen. Han undrade om jag hade några släktingar som bott här på ön för sisådär 40 år sedan. Han hade hittat ett gammalt vykort när de städat och försökt få tag på mig för att fråga om jag visste vem personerna som skulle ha kortet var. Det gjorde jag, det var farfars brorsa som hängde här i krokarna förr i tiden. Konstigt med livet - det håller liksom på hela tiden, det är bara vi människor som byts ut. Vykortet finns nu - 40 år senare på mitt kylskåp. Ganska coolt. Säga vad man vill om posten men nog fasen tar de sitt uppdrag på allvar.
Parkerar bilen utanför helghuset, trött efter en hård arbetsvecka. Snön är skottad framför farstun och det lyser i alla lyktorna utmed uppfarten. Tänker att grannarna har fått sig en släng av fredagsmyskänsla och vill dela med sig. Packar ur mina grejer och stapplar fram till dörren med matpåsarna i högsta hugg. Och där, mitt framför dörren står den vackraste bukett jag någonsin sett. En bukett med de finaste späda morötter, tjusigt arrangerade hänger de i dörrhandtaget. Jag förstår inte riktigt men känner ändå en glädje och tänker på Malte, kanske har han sänt mig ett blombud så här till alla hjärtans dag. Den söta Malte, som jag saknar honom. Inne i huset sprakar det från elden och mitt framför elden, på en filt ligger han, MALTE, han är äntligen tillbaka. Han ler mot mig och kommer springande på sina korta ben och hoppar upp i min famn. Den bästa presenten jag någonsin fått, min Malte är tillbaka. Vi lägger oss framför brasan, jag rycker med mig morötterna och sen pr...
Comments