Nej, nej, ni har missförstått mig helt. Sitter på lunch med väninnan som jag inte träffat på länge. De senaste uppdateringarna om henne gjorde att jag köpte med mig ett gäng tulpaner. Det kändes som om hon behövde dem, så här en måndag i januari. Vi pratar om vad som hänt, både roliga och mindre roliga saker. Hon är kär, kär som en klockarkatt (varför säger man så?). Hon berättar om sitt fantastiska liv med den nye mannen som verkar vara förlaga till inte bara en superhjälte. Det låter härligt. Jag berättar vad som hänt i mitt liv, vilka planer jag har för framtiden och hur skönt det känns att faktiskt bara har bra valmöjligheter att välja på. Hon drar fram sin mobil och visar en bild på mannen - han ser trevlig ut. Jag drar fram min mobil - och innan det kommer upp en bild på en karl passerar bilder på allt ifrån nya bilar, en ny soffa, en fåtölj och en god vinflaska jag vill minnas namnet på.
Ja inte vet jag. Men om bilderna i mobilen säger vem du är. Då har jag långt kvar tills jag blir kär som en klockarkatt. Tills dess sitter jag här i min supersnygga, nätta, benvita skinnfåtölj.
Ja inte vet jag. Men om bilderna i mobilen säger vem du är. Då har jag långt kvar tills jag blir kär som en klockarkatt. Tills dess sitter jag här i min supersnygga, nätta, benvita skinnfåtölj.
Comments
Hälsar tulpandamen