kommer jag ilande till lunchmötet. Det var längesen nu, hade bokat lunchmöte i en stadsdel där jag bodde förut men som jag numera knappt besöker. Jag passerar gatumusikern och hör hans vemodiga blåsande i den slitna trumpeten och tänker; står han fortfarande kvar? Passerar stora varuhuset och sniker in i den forna favoritaffären. Och visst! Jag kan fortfarande. Hittar en underbar svagt färgad tröja till vårens vältränade kropp. Småpratar med expediten och känner mig som hemma. Avnjuter en trevlig lunch och passerar gatumusikern som står kvar och spelar samma melodi som för lite mer än en timme sen. Och kanske är det med mig som med gatumusikern, man ska göra det man är bra på. Jag shoppar - och han kör samma trudelutt -om och om igen.
För några år sedan när jag varit inbiten singel ett tag märkte jag att mina vänner runt omkring fick "singelpanik" åt mig. Det ringde kompisar som ville ha med mig på singelshopping, det ringde okända människor som hade hört att jag var en kul tjej och att jag kanske ville slå följe på speeddating. Jag ville inte. Varken handla eller speeddejta. På lunchen häromdagen hörde jag att väntelistan för att bli bjuden till runningdinners med en hel hop nya människor är lång. Om man vill hänga med är det bäst att anmäla sig till listan redan nu. Jag vill inte. Jag träffar människor hela tiden, människor som berör, människor man blir nyfiken på. Och jag varken shoppar, dejtar eller går på springande middagar. Det senaste hörde jag idag. Från och med måndag är första vagnen på tunnelbanan, singelvagn. Härligt. Jag vill. Ska sitta längst fram i tåget varje dag. Gå av min vanliga station och njuta av att ha singelpanik tillsammans med alla andra i kollektivtrafiken. Underbart! Undrar om ...
Comments