kommer jag ilande till lunchmötet. Det var längesen nu, hade bokat lunchmöte i en stadsdel där jag bodde förut men som jag numera knappt besöker. Jag passerar gatumusikern och hör hans vemodiga blåsande i den slitna trumpeten och tänker; står han fortfarande kvar? Passerar stora varuhuset och sniker in i den forna favoritaffären. Och visst! Jag kan fortfarande. Hittar en underbar svagt färgad tröja till vårens vältränade kropp. Småpratar med expediten och känner mig som hemma. Avnjuter en trevlig lunch och passerar gatumusikern som står kvar och spelar samma melodi som för lite mer än en timme sen. Och kanske är det med mig som med gatumusikern, man ska göra det man är bra på. Jag shoppar - och han kör samma trudelutt -om och om igen.
Parkerar bilen utanför helghuset, trött efter en hård arbetsvecka. Snön är skottad framför farstun och det lyser i alla lyktorna utmed uppfarten. Tänker att grannarna har fått sig en släng av fredagsmyskänsla och vill dela med sig. Packar ur mina grejer och stapplar fram till dörren med matpåsarna i högsta hugg. Och där, mitt framför dörren står den vackraste bukett jag någonsin sett. En bukett med de finaste späda morötter, tjusigt arrangerade hänger de i dörrhandtaget. Jag förstår inte riktigt men känner ändå en glädje och tänker på Malte, kanske har han sänt mig ett blombud så här till alla hjärtans dag. Den söta Malte, som jag saknar honom. Inne i huset sprakar det från elden och mitt framför elden, på en filt ligger han, MALTE, han är äntligen tillbaka. Han ler mot mig och kommer springande på sina korta ben och hoppar upp i min famn. Den bästa presenten jag någonsin fått, min Malte är tillbaka. Vi lägger oss framför brasan, jag rycker med mig morötterna och sen pr...
Comments