sitter i taxin på väg hem efter en lång dag och natt. Pratar med taxichauffören som berättar att han haft två kunder med springnota samma kväll. Vi åker hem mot lägenheten utanför stan och jag känner mig nöjd att i konkurrens med otaliga mängder berusade människor vid Stureplan faktiskt lyckat få tag på en bil som tar mig hem. I bilen pratar vi, och jag börjar berätta om att jag snart ska åka utomlands och andas - mentalt. Han säger att han förstår vad jag menar och fyller i att det kan kännas lite trångt här hemma om man kommer från ett annat land. Vi fortsätter att prata om svenskarna och den inbundenhet som präglar landet fyrkant. Klockan är närmare fyra på natten och chauffören har jobbat hela natten. Han berättar för mig att jag faktiskt är den första och hittills enda kunden på hela arbetspasset som pratat och skrattat med honom. Väl hemma, skrattar han och säger "det var trevligt att träffas" jag lämnar lite extra i dricks som nån slags ursäkt för andras springnotor. Det är för lite kärlek i världen. Det måste vara så.
För några år sedan när jag varit inbiten singel ett tag märkte jag att mina vänner runt omkring fick "singelpanik" åt mig. Det ringde kompisar som ville ha med mig på singelshopping, det ringde okända människor som hade hört att jag var en kul tjej och att jag kanske ville slå följe på speeddating. Jag ville inte. Varken handla eller speeddejta. På lunchen häromdagen hörde jag att väntelistan för att bli bjuden till runningdinners med en hel hop nya människor är lång. Om man vill hänga med är det bäst att anmäla sig till listan redan nu. Jag vill inte. Jag träffar människor hela tiden, människor som berör, människor man blir nyfiken på. Och jag varken shoppar, dejtar eller går på springande middagar. Det senaste hörde jag idag. Från och med måndag är första vagnen på tunnelbanan, singelvagn. Härligt. Jag vill. Ska sitta längst fram i tåget varje dag. Gå av min vanliga station och njuta av att ha singelpanik tillsammans med alla andra i kollektivtrafiken. Underbart! Undrar om ...
Comments