sirpalisa

läste i ett vetenskapligt magasin hos min frisör hur mitt år skulle bli. Förutom en massa sanningar om vad som hänt fram tills nu avslöjades att jag ska möta mannen i mitt liv i september. Men gud va skönt, nu vet man liksom. En hel sommar och i september smäller det, bäst att njuta den här sommaren...

blir bjuden på middag med champagne, färskpotatis och sill som avslutas med jordgubbar och grädde. Får en fin present - en ny version av Molton Brown (så nära kärlek man kan komma utan en man) och precis i efterrätten blir vi avbrutna av sirener. Nere på gatan rullar två brandbilar in och ut springer rökdykare i massor. Jag inser tyvärr efter att tag att de inte är en födelsedagspresent utan att de bara ryckt ut på nåt falsklarm. Men under loppet av ett par sekunder var den här födelsedagen den bästa på länge. Champagne, jordgubbar och två brandbilar fulla av brandmän - bara för att jag fyller år. Häpp!

i några sekunder och sen är telefonen på ljudlöst upplyser väninnan på väg hem från jobbet igår. Jag har nämligen kommit på att jag måste skydda min telefon från kollegorna som alltid svarar när jag inte hinner för att jag lämnar skrivbordet i nån sekund för att hämta kaffe eller nåt. Jag tittar förundrat på väninnan och säger: -det där har du inte kommit på själv, eller hur? Att man trycker på fyrkant alltså? Jorå, svarar hon. Så är det ju på de flesta mobiler och har varit ganska länge. Men vafan? Hur mycket finns det här i världen som folk bara kan. Man kan ju bli stressad för mindre när man inser att man faktiskt har utrymme för att lära sig nåt nytt varje dag. Tryck länge på fyrkant, pyttsan. Jag VÄGRAR att lära mig det, jag tänker fortsätta använda menyn när jag ställer om till ljudlöst. Nån måtta får det ju vara på den tekniska utvecklingen.

Lunchar med väninnan och ingen vill gå tillbaka till jobbet. Hon ser att par snygga slingbacks på väg till restaurangen och vill gå och shoppa dem efter lunchen. Jo, men visst, säger jag. Jag är ju sällan den som är den när det gäller shopping. inom loppet av femton minuter säljer skoaffären 5 par skor - men jag var inte värst. Bara så att ni vet.

Nog för att jag fyller trettiotvå igen om några dagar men det verkar som om hela bekantskapskretsen bestämt sig för att inte höra av sig innan dagen D. Sällan har en kväll och en vecka varit så lugn som denna, det känns nästan som om man inte finns. Tur att det är fotboll på TV så att man har 11 vältränade män (för all del 22) i sällskap. Annars hade man nästan fått lappsjukan.

hade en söndag som var effektivare än på länge. Uppe tidigt, vaknar utan klocka. Träffar grannen för att utföra lite arbete på gården utanför. Åker in till stan för ett möte om framtiden. Hemma igen sätter jag mig i solen och jobbar lite. Får en fin bränna. Går in och städar hela lägenheten, tar bort vintergarderoben, skurar och fejar. Lagar middag och njuter av en ren lägenhet. Går ut i skogen här bakom huset och plockar liljekonvaljer. Det har jag inte gjort sedan jag var barn och doften ger minnen från hur det var när man var liten. Liljekonvalj är min favoritblomma och hur litet det en kan verka så är det precis det livet handlar om -för att utföra stordåd måste man även se glädjen i det lilla.

det är galet så här på vårkanten. Inte nog med att man skulle behöva ha dubbelt så långa arbetsdagar för att orka med, ibland funderar man på om man ska ansöka om kloning. Trött i huvudet kommer man hem efter en hel dag, iofs inspirerande men efter en snabb middag är det bara att sätta tänderna i nästa arbetsuppgift som skall vara klar till imorgon bitti. Det ringer på dörren och grannen ville lämna en tidning. Det blir ett väkommet avbrott och jag nämner att jag är så godissugen. Men vännen, följ med upp så får du lite godis av mig, säger damen ovanpå. Hon fyller en påse med några chokladbitar som ger oväntat mycket energi till att fortsätta jobba, Jag vet inte hur era grannar är, men jag kan bara säga, att där jag bor - där finns det tjärlek...

har man ju gjort alldeles för ofta. Det hände igår och efter att ha prövat alldeles för många utstyrslar utan att känna mig som Sirpalisa blev det kostym och höga klackar och ett kaos i garderoben. Hamnar i en klädaffär på vägen hem och shoppar en kjol som jag provar när jag äter middag hemma hos väninnan. När kjolen ska av igen får jag inte upp dragkedjan, inte väninnan heller. Drabbas av panik när jag funderar på om jag ska få leva resten av livet i samma kjol. Börjar prångla mig ur kjolen uppåt och över huvudet. Kan meddela att det är tur att man har en flexibel kropp där valda delar kan flyttas i takt med att kjolen jobbar sig upp över axlarna. Annars hade jag fått klippa upp kjolen som var av kroppsnära modell. Vem sjutton har sagt att det inte är bra med former - så länge de är flyttbara...

varje dag inser man sina tillkortakommanden och hur lite man egentligen vet. Sitter med en klokare person vad det gäller tomatodling hemma i lägenheten och han säger i en bifras att du måste ju se till att ta ut tomatplanterna så att de kan pollineras. Hmm, vadå? Jag har ju köpt tomatplanter på frö. Ingår det inte tomater då, får man bara det gröna på köpet om man inte ser till att de pollineras...? Gör en snabb marknadsundersökning på en middag ikväll och det visar sig att tre av fem känner till fenomenet. (Antagligen har de odlat tomater förr). Vi diskuterar olika metoder för pollinering och den jag fastnar för innehåller en dammvippa. För er som inte känner till fenomenet finns praktisk länk här . Nästa gång ni ser någon springa runt med en dammvippa i växthuset vet ni varför. Så bra livet är - man lär sig verkligen något nytt varje dag. Både om stort och smått.

på kinesiska . Häpp!

Måndag kväll och jag går tidigt från jobbet. Solen skiner genom fönstrena i vardagsrummet och jag inser att det var alldeles för längesen de blev tvättade, solen hittar ju knappt in. Sätter på min favoritskiva med kinesisk pop och börjar gno. Fortsätter till sovrummet, gnuggar trägolvet två gånger och känner resultatet. En frusterande dag på jobbet (flera på rad faktiskt) får mig att längta efter någon form av resultat. Jag går hem och gnuggar golv och fönster. Så lätt var det. Frustrationen är avhjälpt.

vänner, finns det plats för alla och envar... Ja, inte för att jag känner mig som en rännstensunge men ibland känns landet fyrkant väldigt trångt. Alltid är det någon man känner, som känner nån, som känner nån, som känner nån. Kan man aldrig få bli överraskad?

att lämna stegmätaren hemma när jag gick ut på fest i lördags. Det blev en lång natts färd mot dag och jag kom hem efter morgontidningen men det var det värt. Har nu planer på att skapa någon form av index där man kan redovisa sina steg trots att mätaren låg kvar hemma. En hel natts mingel och dans måste väl ha gett ett bra bidrag till stegtävlingen vi har på jobbet. För att inte tala om hur mycket några timmars "singstar" uppträdande skulle ge. Finns det ingen matematiker bland läsarna som kan fixa ett sånt index så kan jag lämna mätaren hemma lite oftare. En halvtimmes cykeltur är 2500 steg, då måste väl singstartävlande med Tina Turners låtar ge minst 10 000 steg... För jag och Tina, vi funkade bra ihop...

men inte så praktiskt. Klättar (bokstavligen) upp på cykeln för hemfärd från jobbet. Den tajta men oerhört snygga pennkjolen gör cykelturen till ett äventur med livet som insats. Och det är ju så livet blir lite roligare här i landet fyrkant. Lite "living on the edge" i vardagen...

i en värld full av människor med för mycket tid slås man av likheten mellan jobbet och tvättstugan. Är det inte så att de personer som har mest tid, policypoliserna, är de som faktiskt har tid att fundera på vad alla andra gör på jobbet och om de verkligen gör sitt jobb? Ungefär som i tvättstugan - den som har tid att fundera och irritera sig på vem som inte tar bort luddet i torktumlaren måste ha ett ganska trist liv. Jag sitter på en afterwork med några bekanta och kommer fram till att det mesta som ger negativ energi på jobbet är just - tvättstugeludd. Det enklaste sättet att komma vidare är att borsta bort det bortglömda luddet och gå vidare...

Sitter och slötittar framför tvn. Fastnade där när jag kom hem från jobbet. Framför mig springer en kvinna som lagar mat och som ska lära oss att skörda basilika eftersom hon vet att så många gör fel just på den punkten. Va, bra tänker jag. Jag har alltid velat veta. Hon visar knepet och hädanefter kommer vi alla i landet fyrkant att göra rätt (eftersom det är så lätt). Hon prisar basilikan som iofs är en god krydda men ibland blir det bara för mycket när man pratar om den formidabla basilikan och lite käck pop i bakgrunden. Men nej, nu kommer hennes väninnor på besök också, och de diskuterar hur det är att vara ängslig studentmamma som ska laga den perfekta buffén. Näej, nu kommer det recept på små knytten. Jag orkar inte mer, jag byter kanal... Nästa gång jag har middag blir det formidabel basilikakräm till köttet. Bara så ni vet.

söndag eftermiddag och jag är jetlagad. Somnar i solen och vaknar med smalben som är rödare än vad som är sunt. Har spenderat dagen i solstolen ibland i sällskap med en bok och ibland med sällskap av grannarna. Vi satt där på gräset ett tag, jag och mina grannar. En jetlagad Shanghairesenär, en annan i shorts och solglasögon och den tredje med shorts och keps uppradade i de vita solstolarna med näsan mot solen. Önskar att jag kunde lagt ut bilden på nätet för att ni ska förstå hur snygga vi var. Jag har verkligen hittat hem tänker jag, och funderar på om jag ska gå in och hämta kepsen.

jag har inte outat ännu...

att göra rätt, för att citera ett slitet uttryck som används allt för ofta i politiken bland annat. Jag har spenderat de senaste 32 åren med att komma fram till vad som faktiskt är rätt. Det verkar som om jag knäckt koden för denna gången och faktiskt - det är lätt. Och det känns inte som om det ska komma någon och avslöja mig. 32 år och äntligen vuxen, puh!

Träffade min kompis i Shanghai. Vi bodde ihop när jag var där förra året. Han höll mig sällskap på shoppingrundorna den här gången också och han sa fascinerat att han aldrig sett någon köpa så mycket kläder. Herregud vad lite han måste ha sett tänker jag när jag packar upp skorna, kostymerna, klänningarna, linnena, kjolarna och alla underkläder som följde med den här gången. Jag hade ju typ inga kläder innan jag åkte...

glider in på jobbet efter en veckas semester. Matchar mina rosa glasögon med en rosa och grönt mönstrad kappa i 60-tals stil. Tydligen har jag varit saknad för jag får ett varmt välkomnande av kollegorna och kommentarer om kappan jag bär. Den sticker ut den nya kappan. Chefen ler och säger "ja, den är ju inte så diskret" men jag tror han tycker den är fin. Jag ler och tackar och påpekar att vara just diskret inte tillhör min kärnkompetens. På väg hem från jobbet möter jag en kvinna som ler brett mot mig och säger "Vilken underbar kappa, vad glad man blir när man ser den". Jag ler igen och tackar för komplimangen. Jag skulle kunna fortsätta med flera exempel på komplimanger och leenden men jag nöjer mig med lärdomen att det sprider sig -Leendet alltså, och vad lätt det är - det är bara att sätta på sig en snygg kappa på morgonen och vips så blir dagen lyckad. Länge leve mina medmänniskor i landet fyrkant. Let´s starta en revolution för mer färg och glamour i vardagen

har landat hemma i landet fyrkant igen efter en vecka i Shanghai. Det är härligt att åka dit för jag känner mig som hemma där och jag älskar den staden och människorna där. Men lika härligt är det att komma hem till ett varmt sommarväder med fågelkvitter, en slö söndag i solen med bok och tidning i solstolen. Har hittat en oas på landet med cykelavstånd till stan men ändå långt bort. Att få kombinera livet på 27 våningen i Shanghai med livet här på landet är näst intill så perfekt som det kan bli. Nu ska jag gå ut i solen och njuta av tystnaden, ska bara ringa ett samtal till Kina först. Vad världen är liten...

är han inte. Men när jag talade med honom i telefon första gången bestämde jag mig för att det var så. Sen träffades vi och han var inte världens snyggaste men eftersom jag redan bestämt mig för det så var han det. Stötte ihop med honom häromdagen och fick en snabb lunch i hans sällskap. Mitt i pastasalladen funderade jag på om jag skulle outa att han går under den benämningen men jag åt min sallad och höll tyst. Ville inte ta konsekvenserna av en sån sanning. Just nu har jag det så himla bra här på min kant i landet fyrkant. Men världens snyggaste man skulle säkert blivit upplyft av vetskapen. Jag hoppas att han är lycklig ändå, packar min resväska och åker till världens bästa stad. Närmsta veckan finns jag på 27 våningen centralt i Shanghai. Kanske outar jag när jag kommer hem - ibland är det skönt att tankar stannar just vid tankar. Och ibland måste de förvandlas till handling. Shanghai får handling, världens snyggaste man får vänta.