Måndag kväll och jag går tidigt från jobbet. Solen skiner genom fönstrena i vardagsrummet och jag inser att det var alldeles för längesen de blev tvättade, solen hittar ju knappt in. Sätter på min favoritskiva med kinesisk pop och börjar gno. Fortsätter till sovrummet, gnuggar trägolvet två gånger och känner resultatet. En frusterande dag på jobbet (flera på rad faktiskt) får mig att längta efter någon form av resultat. Jag går hem och gnuggar golv och fönster. Så lätt var det. Frustrationen är avhjälpt.
För några år sedan när jag varit inbiten singel ett tag märkte jag att mina vänner runt omkring fick "singelpanik" åt mig. Det ringde kompisar som ville ha med mig på singelshopping, det ringde okända människor som hade hört att jag var en kul tjej och att jag kanske ville slå följe på speeddating. Jag ville inte. Varken handla eller speeddejta. På lunchen häromdagen hörde jag att väntelistan för att bli bjuden till runningdinners med en hel hop nya människor är lång. Om man vill hänga med är det bäst att anmäla sig till listan redan nu. Jag vill inte. Jag träffar människor hela tiden, människor som berör, människor man blir nyfiken på. Och jag varken shoppar, dejtar eller går på springande middagar. Det senaste hörde jag idag. Från och med måndag är första vagnen på tunnelbanan, singelvagn. Härligt. Jag vill. Ska sitta längst fram i tåget varje dag. Gå av min vanliga station och njuta av att ha singelpanik tillsammans med alla andra i kollektivtrafiken. Underbart! Undrar om ...
Comments