Ibland tappar jag tron på att tiden går utav sig själv så jag brukar alltid försöka hjälpa den på traven. Du vet, man gör en massa saker. Ibland blir man förvånad över att man faktiskt hinner med sig själv - eller egentligen vet man att man inte gör det men jag brukar förtränga det och glatt boka in en fika/resa/kvällskurs eller syjunta för att hjälpa tiden på traven. Livet blir lite enklare när man tänker så, att man ju faktiskt bara hjälper tiden på traven. Det är ju inte direkt så att man fått en förfrågan av tiden att man måste hjälpa den men när man hjälper till lite så där till vardags så känner man sig ju ganska väl till lags...
För några år sedan när jag varit inbiten singel ett tag märkte jag att mina vänner runt omkring fick "singelpanik" åt mig. Det ringde kompisar som ville ha med mig på singelshopping, det ringde okända människor som hade hört att jag var en kul tjej och att jag kanske ville slå följe på speeddating. Jag ville inte. Varken handla eller speeddejta. På lunchen häromdagen hörde jag att väntelistan för att bli bjuden till runningdinners med en hel hop nya människor är lång. Om man vill hänga med är det bäst att anmäla sig till listan redan nu. Jag vill inte. Jag träffar människor hela tiden, människor som berör, människor man blir nyfiken på. Och jag varken shoppar, dejtar eller går på springande middagar. Det senaste hörde jag idag. Från och med måndag är första vagnen på tunnelbanan, singelvagn. Härligt. Jag vill. Ska sitta längst fram i tåget varje dag. Gå av min vanliga station och njuta av att ha singelpanik tillsammans med alla andra i kollektivtrafiken. Underbart! Undrar om ...
Comments