sirpalisa

herregud, vad grejer man har. Istället för att ladda för nyårsfirandet har jag och Malte packat kartonger. De står högt och lågt i hela lägenheten. En nyårsafton hamnar ju tankarna lätt på vad som ska komma men uppladdningen har mest handlat om det som varit. Hittar gamla tentor, rättskrivningsprov från fjärde klass och kort som man egentligen borde slängt för längesen. Malte verkar tycka att det är kul att packa, det gör inte jag. Jag längtar till champagnen ikväll. Vetskapen om att man snart får dricka Champagne får mig packa fortare. Tills nästa år säger jag och Malte Gott Nytt

På söndag är det nyårsafton och jag ska fira den i casinoanda med några vänner. Har fått i uppgift att bidra med glamour och lite till drinkbordet. Det blir nyår i år igen och jag ska ta med mig Malte, men hålla honom undan drinkbordet så det inte slutar på samma sätt som i stiltonosten i julas. Mitt nyårslöfte i år blir det samma som alla år tidigare; nästa år ska bli lite snyggare, lite roligare och bjuda på mer pussar. Blir det så blir det ett bra år.

man skulle kunna ätit julskinka så här dagen före julafton. Det blev det inte, det blev löjrom och champagne. Ikväll är sista kvällen i en intakt fyrarummare, sen ska den packas ner till kartonger som får plats på nio kvadrat. Det kändes värdigt att sista kvällen bjöd på löjrom och champagne och inte julskinka. Snart kommer julfriden och jag och Malte ska ut i skogen och ta in en färsk gran, äta sill och dricka snaps. Jag hoppas ni alla får en God Jul.

I år blir det ingen julmat hemma hos oss. Har redan ätit julmat så det räcker - och Malte gillar ju mest morötter. Blev bjuden på julmat hos familjen där Bullerbyjulen är ett motto. Bullerbyjulen firas i det nya fina huset där bilarna matchar varandra på garageuppfarten. Där de nyinköpta möblerna beställdes ett halvår innan inflyttningen för att säkerställa att soffan fick rätt nyans. Men; Sillsorterna var för få, köttbullarna var ojämna, granen hade redan börjat barra och paketen hade inte matchande inslagning. Och det var ingen snö! Otroligt! Det ska det ju vara i Bullerbyjulen. Efter ett glas svag glögg inser jag att Bullerbyjulen i det fina nya huset inte är någon Bullerbyjul. Jag letar efter Malte, jag vill gå hem. Vill inte vara kvar längre. Malte är borta. Jag hittar honom inte, småspringer några varv i det nya fina huset med de matchande möblerna och de matchande bilarna på garageuppfarten och hittar Malte - i Stiltonosten. Där ligger han sprattlande med benen upp. Jag räddar h

Nu har jag det! Efter några timmars bilfärd i skogarna runt en älv ser jag det framför mig. Den nya tidens andelslägenheter finns inte i Thailand eller Spanien. De finns i mitt semesterparadis som jag ska skapa i avfolkningsland. Stressade Stockholmare skall få hyra in sig i mitt paradis för en vecka eller två och komma tillbaka till folkhemmet. De slitna eternitvillorna och de folktomma kioskerna och bensinmackarna ska få liv och på restaurangen (det finns bara en) ska det serveras fläsklägg med potatismos och frysta grönsaker. Under vintern ska det bara finnas konserverade ärter och morötter att liva upp husmanskosten med. Här ska det finnas tid att läsa korsord, tid att brodera och knyppla och tid till att sylta. Kurser i husmorskunskap och god smak skall finnas för den som vill sysselsätta sig på kvällar och helger. Det är här man kommer tillbaka till folkhemmet. Det är här man upplever den gamla goda tiden - när allt var bättre. Folkhemmet när det var som bäst, i Sirpalisas tappni

tills julafton kommer.

Satt på väg till jobbet häromdagen och förundrades över alla diskussioner, gråt och skrik man inte slipper undan när man trängs ihop med alla andra kollektivresenärer. Tror jag ska skicka in till SLs förslagslåda att de bör införa nån slags utsläppsrätter som man kan köpa i samma lucka som man köper biljetterna. Det vore skönt. Tänk om man fick köpa utsläppsrätter för den andel ljud och lukt man vill sprida omkring sig i tunnelbanan. Jag är för. Utsläppsrätter eller guldkort.

Det är en het stad man bor i, i alla fall om man får tro mäklaren som ville sälja en lägenhet till mig häromdagen. Upplysningar om förträffliga tapetval, fina detaljer och att lägenheten faktiskt låg i ett område som hör till Östermalm skulle få mig att betala mycket per kvadratmeter. Men, trots att denna höst/vinter (vad det nu är?) är den varmaste på länge så kunde jag behålla kylan. Lägenheten var fin. Den var lagom stor och tapetvalen var ok - jag hade varit snygg i den lägenheten. Men jag tackade nej. Jag tackade nej och inser att jag för samma pengar kan köpa ett helt samhälle med eternitvillor några timmar från Stockholm. Vi får väl se vad det blir. Ska hyra in mig på ett lägenhetshotell i utlandet innan jag väljer.

Malte gör sig bra i tomteluva. Har funderat på just det där med tomteluva. Städade bland alla julkort häromdagen och upptäckte att de flesta hade motiv av skrattande barn i tomteluva som önskade God Jul och Gott nytt till mammas och pappas vänner. Funderade ett tag på att jag i år ska skicka ett kort på mig själv i tomteluva men tror att Malte passa bättre i rött. Tänk, jag och Malte skulle kunna ta kort med självutlösaren, fixa lite julgransbelysning i bakgrunden och önska alla våra vänner en god och hälsosam jul med mer plats för morötter på julbordet. Det vore nåt. Sirpa och Malte önskar sina vänner God Jul. Håll till godo.

Malte, mitt marsvin såg ledsen ut när jag kom hem idag. Jag undrade varför, han brukar alltid pipa och vara glad - det brukar räcka att ge honom en morot och klia honom lite på halsen så är han nöjd. Märker när jag kommer in i lägenheten att hans fiskkompisar "Dieter und Jutta" simmar upp och ner i akvariet och det ska de ju inte göra. De ville inte var med längre. En sorglig historia det här med Dieter och Jutta. De var barn till "Herr und Frau Fish" som jag delade lägenhet med fram tills för nåt år sen. Först dog Herr Fish och för att Frau Fish inte skulle känna sig ensam så fick hon två barn av mig - Dieter und Jutta, men hon dog av ålder ett tag senare. Och nu finns inte Dieter och Jutta heller längre. Stackars Malte, nu får han vara själv på dagarna när jag är på jobbet, måste nog jobba hemifrån lite mer. Malte och jag har haft begravning av Dieter och Jutta nu. Det känns skönt att ha någon att krama när sorgen infinner sig i vardagen. Jag och Malte, häller upp

hur vet man att nånting är så snyggt som man vill att det ska vara? I mitt kläd- och skorum finns en massa roliga plagg och puppor. Det finns roliga scarfar, mössor och hattar som ligger och väntar på rätt tillfälle att få komma ur garderoben. Min ljusblåa skinnjacka släpps ut några gånger per år och jag älskar den. Ibland får jag iofs för mig att färgen skär sig mot mitt rosa hår men för det mesta tycker jag att vi är snygga ihop - min skinnjacka och jag. Hade på mig den här i förorten och kände mig som vanligt snyggast i centrumet. Handlade lite mat i tiokronorsaffären och där möter jag henne - hon som "har sett Jesus". Hon brukar gå omkring här i förorten och berätta för oss medmänniskor att hon mött Jesus och jag har inte sett henne på ett tag. Kanske har hon varit och hälsat på honom? Hur som helst så gick jag där i affären, klämde på några tomater, iklädd min fina ljusblåa jacka. Ärligt och rakt kliver hon fram till mig och ger mig komplimanger för den fina jackan och d

Vissa människor man träffar lägger kommentarer som man bär med sig när de har gått. Träffade en sån häromdagen. Vi diskuterade kunskaper och han ansåg att det finns vissa saker man måste kunna - typ encyklopedikunskaper. Så kanske det är. Eller är det så att vi i landet fyrkant kört fast lite när det handlar om vad man måste kunna? Är det inte så, eller borde det inte vara, att det väldigt många andra kan - det kan jag strunta i att kunna. Specialisering på individnivå. Jag vill leva så, jag vill inte säga precis samma sak som alla andra och jag vill inte kunna precis samma sak som alla andra. Jag erkänner att jag faktiskt är skitdålig på just uppslagsbokskunskaper. Låt vara att det framstår som om jag befinner mig i ett konstant "blond moment" - jag bjuder på det. Inser att jag trots min specialisering är hopplöst lik alla andra i landet fyrkant. Idag skulle jag inhandla mitt livs första julskiva (kanske ovanligt att inte köpt nån förut, vad vet jag?) och märker att den skiv

på väg ut igen. Ska träffa en vän och hans nya kärlek. Vi känner varandra sen några år men jag har aldrig träffat hans nya kärlek, det ska bli kul. När vi hälsar på varandra säger min vän - Det här är Sirpalisa, hon är en av mina singelvänner som faktiskt har ett spännande singelliv. Jag ler och försöker se så spännande ut som möjligt. Vi äter en trevlig middag och rör oss mot baren för att mingla lite. Det tar fem minuter och några sippar på ett glas vin och sen lyckas jag, utan att anstränga mig leva upp till beskrivningen som vänninan med ett spännande singelliv. Jag befinner mig mitt i en uppraggning där en man och en kvinna jobbar ihop. Sippar lite till på vinet, blir för all del smickrad men smiter snabbt tillbaka till mina vänner. Inser att beskrivningen om ett spännande singelliv kan passa men jag odlar gärna min tråkiga image ett tag till...

Jag låter de gröna gubbarna styra mitt liv. De gröna gubbarna vid övergångstället bestämmer alltid mitt rutt när jag ska nånstans. Gröna gubbar - de gör livet enkelt. Jag gillar inte att vänta vid röda gubbar. De röda gubbarna har liksom samma effekt på mig som alla små män i blåa kostymer. Blåa kostymer av omodernt snitt som ger de små männen sin plats i livet. Mina arbetsdagar har gjort att jag träffat många små män i blåa kostymer. Bestämde mig tidigt att jag hellre styrs av de gröna gubbarna. En rosahårig tjej med skinn på näsan inser snabbt att de små männen i blå kostymer finns överallt och att de gör sitt bästa för att leka röda gubbar som stoppar upp. En rosahårig tjej med skinn på näsan tar på sig sina höga klackar och fortsätter att välja de gröna gubbarna.

Min långe folkvalde vän och jag satt häromkvällen och diskuterade kring visitkort och dess värde. De känns ju för det mesta ganska tråkiga eftersom nästan all information går att få reda på via Internet nuförtiden. Men vi tänkte om - om man börjar se på visitkort som filmisar eller bokmärken så öppnar sig en helt ny värld.Tänk tillexempel på visitkorten som trycktes upp för statsråden som satt på sin post i fem eller åtta dagar, de kommer ju att bli en raritet på framtidens bytesmarknad. Eller ett visitkort från Moder Theresa (om hon hade några - bara det en intressant fundering.) Med helt andra ögon ser jag nu på mina visitkort som ligger i en låda på skrivbordet. Ska sluta sortera efter bokstavsordning och övergå till värde, precis som i filmisarnas värld. En avhoppat statsråd mot en James Dean anyone?

Står på tunnelbanan. Det är rusning och tiominuterstrafik. Alla ska visst hem från jobbet samtidigt, så är det ju alltid. Finns det ingen som jobbar skift i den här stan? Hittar ett tomrum vid dörren och står ganska bekvämt tills vi kommer till slussen där alla andra som bor åt mitt håll ska på samma vagn som jag. En dam ställer sig nära, så nära att jag kan känna hennes mage åka in och ut när hon andas. Helt plötsligt är sträckan mellan slussen och medis väldigt lång. Hittar ett nytt andningshåll i närheten av nån annans armhåla, eller är det min egen? Äntligen kommer vi in på stationen. Kliver av tåget, går ut i regnet och går några stationer tills den värsta rusningen är över. Funderar över om inte SL kunde införa platsbiljett på tågen, eller kanske ett guldkort för vagnar med extra komfort. Inser att det nog inte skulle funka i landet fyrkant. I morgon tar jag bilen, den är hyfsat modern och jag har ju skrivit på mot klimatförändringarna på Aftonbladet.se. Inser att det var ett lyc

Det du jobbar med, det är du. Kan knappast bli tydligare än när man är på krogen. Jag var där med några vänner och vi pratade, dansade, hade kul. Och så kom herr Charmör som ville veta var man bodde och vad man jobbar med. Jag erkänner här och nu; jag ljuger alltid. Den här gången sa jag att jag kör Folkrace, som proffs alltså. Killen blev intresserad och jag fortsatte berätta om min bil som är ljusblå och har gula siffror på sidodörrarna. Visst är det väl fascinerande? På krogen kan man liksom träffa alla sorters människor; austronater, sopspioner, vanliga spioner och aldrig vet man om de talar sanning. Det är spännande att bo i storstan...

Arbetsdagar efter sena kvällar med champagne är jobbigast de första gångerna, efter ett tag får man in vanan och rutinen. Har tränat upp min dekandensnerv och jag är danssugen mest hela tiden nu. Det är väl som med konditionen ungefär, första gången i träningspåret är jobbigast. Ända tills man fått upp flåset. Utekvällar är alltid roligast om de sker oväntat, oplanerat och tydligen alltid på en veckodag när man skall vara skärpt dan efter. Kan det vara så att bara amatörer dricker champagne på helgen när man får sova dan efter?

var på konsert i kväll. Man blev glad av musiken. Mitt in i konserten dyker kvällens gästartist upp - Carola. Stämningen höjdes avsevärt och alla ställer sig upp, sjunger med och dansar. Sen sätter sig alla ned, stämningen är fortfarande hög. Det är då man sjäv vill ställa sig upp, sträcka upp händerna och ropa Halleluja. Men man gör det inte, inte den här gången. Sist jag lät kroppen styra hamnade jag på en scen framför alla kollegor. Glad stämning på personalfesten. Med vinglaset i handen och utan att kunna en enda rolig historia står jag helt plötsligt längst fram. Jag ville kvotera in lite kvinnlig fägring bland alla manliga komiker och vips så är det lite utjämnat. Med glaset i handen säger jag några ord och skålar jag på utrikiska med allihop - det var mitt bidrag. Ibland undrar man om det inte vore bättre att ställa sig upp på en konsert med Carola och ropa Halleluja.

Över en lunch på restaurangen i Dramaten uppdaterade jag och några vänner varandra om vad som hänt sen sist vi sågs. Den ena har skolbarn och för ett otränad öra känns det som om det är just skolbarn man ska ha för att få inspiration till inlägg på bloggen. Det verkar inte vara någon hejd på hur mycket som skall fixas för att barnen skall få den perfekta skolgången. Inför kommande luciafirande hoppades några föräldrar i klassen på en utekonsert med hemsydda vadderade dräkter och finstämd sång. Själv såg jag ett mindre projekt som ishotellet framför mig - och det vore ju läckert. Funderar sedan på vad det är för fel på avskavt glitter, för korta särkar och färgade strumpor som stämningshöjare den trettonde?

ibland kan man tro att många som bor i landet fyrkant tycker att det finns för många saker som är tillåtet. Med policypoliser i snart sagt varje gathörn och gemensamma spelregler som skall följas av många men är antagna av få inser man att det helt klart är alldeles för mycket som är tillåtet. Det är tillåtet för vuxna att cykla omkring utan hjälm, det är tillåtet att stå även på vänstersidan i rulltrappan, det är tillåtet att prata i mobiltelefon i vissa vagnar på tunnelbanan. Jag inser att jag flera gånger per dag gör saker som egentligen inte är tillåtna- om policypoliserna skulle få sista ordet. Jag fortsätter att göra uppror -tar på mig hjälm, knäskydd och flytväst och ger mig ut på kvällspromenad.

över en kopp kaffe sitter jag med den föredetta inbitna singelväninnan och funderar kring relationer, bra och dåliga. Hur vill man ha det, vad är bra, vad är inte bra? De samlade erfarenheterna leder oss bland annat till slutsatsen att man inte vill bli utkonkurrerad av en gitarr när man är på romantisk weekend i Milano. Det är inte kul när sällskapet hellre klinkar på "öppna landskap" än att drunkna i ens ögon. Jag är ledsen alla gitarrälskare som hoppas att de spelar "Öppna landskap" med innerlighet. Relationspexperterna avråder med bestämdhet från allt som har med Ulf Lundell att göra - om det inte är han själv.

Ja, så var vi där igen. Ett serviceavtal med man direkt tack. Fullt utrustad för en dag på jobbet springer man upp och ner i källaren, släpar fyra tunga däck in i bilen. Åker till verkstan och känner mig som en udda fågel bland alla 50-åriga män med sina fina bilar som också väntar på verkstan. Väl hemma igen släpar man sina däck, fortfarande lika snygg i höga klackar och kostym. Det är som med det mesta här i livet "huvudsaken är att det är snyggt", ett motto som passar även när vinterdäcken ska på.

Idag hade jag ett telefonmöte med världens snyggaste man (eller i alla fall en god kandidat). Vilket slöseri. Snygga och trevliga män ska man alltid träffa öga mot öga. Just när det gäller telefonmöten med snygga män så erkänner jag att jag är en bakåtsträvare och motståndare till den tekniska utvecklingen. Snälla Telia, sluta utveckla era tjänster i takt med omvärlden och tvinga de snygga männen att gå på riktiga möten med mig istället.

kan konstatera att de senaste dagarnas hets i tidningarna om det kommande snöovädret resulterade i att jag lagt ner många timmar på att oroa mig över morgonens färd till bilservicen. Jag bävade inför att sladda fram i min bakhjulsdrivna bil på sommardäck i rusningstrafik. Det blev inget snöoväder, det var inte ens särskilt många andra bilar att samsas med på vägen. Märkligt att en eventuell blixthalka kan oroa mer än att man om ett par månader ska åka till Kina utan några egentliga planer. Dit åker jag utan att oroa mig för nåt, varken hur jag ska bo eller vad jag ska göra när jag väl kommer dit. Tänkte mest ta dagen som den kommer. Tur att man en så länge är så kass på kinesiska att man inte förstår när kvällstidningarna varnar för blixthalka i Shanghai.

äntligen publicerad med bild på nätet. Äntligen finns jag, äntligen vet ni hur jag ser ut. Skönt att leva i 2000-talet där antal publiceringar bekräftar att man faktiskt finns och gör skillnad. Jag tackar tekniken och fortsätter le in i kameran!

söndag kväll. För första gången på länge känner jag mig förberedd. Brukar ju fastna i garderoben på mornarna men den här veckan ska det inte bli så. Jag har bokstavligt talat slagsmål med mig själv varje morgon för att komma upp och då finns inte tid att fastna i garderoben. Hela arsenalen av svarta byxor och polos hänger nytvättade och strukna redo för att rycka ut när kjolarna och de färgade topparna ser fel ut. Det är bäst att vara förberedd här i landet fyrkant. När man sitter i kontorslandskap där alla ser när man kommer och går får de kreativa ideerna på morgonen stryka på foten för de snabba lösningarna.Spöket som bor i garderoben överfaller när som helst och man kan ju knappast skylla på honom när man är sen till jobbet. Eller? Kanske är det just det man kan? Tänk er; imorgon när ni ser kollegornas klädval, fundera på vem som blivit överfallen och vem som klarat sig. Säkert kommer ni se att det spökar i många garderober. Heja halloween!

hade en vän här häromdagen. Han satt och surfade och jag visade familjen som köpt min lägenhet runt bland rummen där de snart ska bo. Mitt kläd och skorum blir snart sovrum igen. Synd på ett så fint kläd och skorum men jag inser att inte alla kan tycka att det är väl utnyttjade kvadratmedrar att fylla ett helt rum med kläder och skor. (De gillade i alla fall vitrinskåpet med finpupporna som står i hallen, finpuppor i alla möjliga färger och former för diverse tillfällen...) Familjen säger hej då och vännen säger senare (med misstänksamhet i rösten) "gillar du racing? nån hade surfat runt på massa racingsidor på din dator" . Ja, det är jag som gjort det och jag hamnade där när jag googlade på jakt efter, ja vem vet? Vet inte om det är konstigt att man som tjej hamnar på racingsidor, det är ju knappast som att porrsurfa. Det finns så många världar man vet allt för lite om - racingvärlden är en sådan. Vet ni tillexempel att det finns race där flera förare byter av varandra och s

Innan jag ens hunnit registrera firman "Man direkt" dimper ett sms ner i mobilen. Det är från vänninan som var den första som ville ha ett abonnemang. Hon är kär! Det gick på en dag och det lyser om henne. Förra veckan skrev hon att hon vill signa sig för för ett servicekontrakt och innan man ens hunnit ringa patent och registreringsverket så har hon hittat sig en alldeles egen "man direkt". Jag ska genast be henne kartlägga hans intressen så att han kan få vara med i registret för 020-numret dit vi andra kan ringa. Herregud! Det händer verkligen saker när man minst anar det. Jag fortsätter att oana och registrerar min firma så länge...

och det händer alltid när man som minst anar det. Man får ett nytt jobb, en ny man eller vinner en miljon. Jag går omkring och oanar hela tiden i väntan på att det ska hända.

Jag vill ha ett serviceavtal på en man. Ska starta ett företag när det blir dags för skattereduktion på hushållsnära tjänster. I raden av saker man inte vill lära sig, saker man inte är nyfiken på finns ju en massa saker som kompisarnas pojkvänner verkar tycka är jättekul. Borde det inte då finnas en marknad för att sälja serviceavtal med en man. Kanske skulle man samla ett gäng med killar som har olika intressen och som man ringer till när man behöver veta nåt som det förutsätts att man bör kunna själv. För en månadsavgift finns det alltid en man i luren som kan svara på när man ska ta bilen till service, nån som kan fixa lacken på samma bil och nån som kan laga punka på cykeln, byta kran i köket osv. osv...ungefär som Via Direkt. Hur många gånger har man inte funderat på att fixa det själv, kan själv syndromet är ju vitt utbrett hos oss sjuttiotalister. Men man vill ju inte, man vill ju göra annat. Tänk att slå ett 020-nummer till mandirekt och så hjälper dem en med det man inte är n

sa chefen till mig idag på jobbet. Jo, man tackar. Efter en veckas seg förkylning är jag mitt uppe i skapandet av en ny trend. Den nya trenden är att vakna sisådär vid fyrarycket varje natt och vara jättepigg. Sätter på TVn och kollar in Köket på TV4 eller 4 plus (det går på båda kanalerna samtidigt och man väljer den där de lagar godast mat). Sen somnar man om en halvtimme innan klockan ringer och man fattar ingenting. Det är då man känner sig nöjd när chefen säger att man ser pigg ut. -Alltid lurar man nån, fnissar jag till svar. Och tillägger - Vägen till ett långt och lyckligt liv går genom självbedrägelse, det vet du väl?. För det måste väl vara det man håller på med när man vaknar mitt i natten och inbillar sig att kockarna i Köket kan göra nytta?

i all ära. Två kvällar i rad blev det sur mat. Och sen blev det bakismat. Det var gott, det var kul men jag förstår inte varifrån alla blåmärken på benen kommer. Kanske kom de när jag försökte bugga med mina vänner - benen hängde inte med liksom (mina buggkompanjoner märkte det men inte jag.) Efter några trötta dagar och roliga kvällar kommer fredagskvällen som en skänk från ovan. Med en dvd, färdiglagad onyttig mat och med avstängda telefoner slänger jag mig ner i soffan. Vaknar pigg och fast besluten att surkålen och de goda tjeckiska snapsen ska bytas mot selleri, grönsaker, ingefära och yoghurtdrinkar. Om nån sett mig handla idag hade de trott att jag var med i "Du är vad du äter" eller att jag har en stor familj som älskar bönor. Jag är varken med i TV eller har en stor familj. Jag har bara cravings. Cravings efter färska grönsaker, tomater och soppor. I alla fall idag.

läste i Newsweek den 4 september om att allt fler europeer mellan 30-40 väljer att inte skaffa barn. Jag förstår dem och kanske blir en av dem. Läste också att flera länder försöker stävja problemet genom att ha högre beskattning på singlar utan barn. Ja, man får vara glad så länge landet fyrkant bara är fyrkantigt när det gäller vanliga normer och inte skatterna. Ibland får man för sig att det borde sägas tydligare och oftare men ofta så inser man att ett försvar eller en tanke som sträcker sig utanför landet fyrkants gränser bara möts av en menande blick och tanken "du har inte förstått meningen med livet, kära vän", "du har bara inte träffat den rätta" snart nog blir du en av oss. Kära nån, vet inte vad som är värst egentligen att betala lite högre skatt och formellt utpekas som en person som annars raserar framtidens pensionssystem eller att fortsätta vara en sökare i väntan på att upptäcka den rätta vägen, motorvägen rakt igenom landet fyrkant.

ibland bara händer det. Det kryper fram att man är blondin. Och jag gillar det. Det är skönt att ha nåt att skylla på när grodorna hoppar ur munnen snabbare än man hinner tänka. Det hände på jobbet häromdagen - plötsligt befann jag mig i "a blond moment" med killarna som inreder kontoret dit vi flyttat. Jag skyllde min dumhet på hårfärgen och vi skrattade, killen skrattar fortfarande när vi ses och jag med. Försökte förklara för en kollega hur det fungerade och plötsligt slog det mig bara. "A blond moment" är det perfekta alibit när hjärnan tar timeout för en stund. Vad skyller man på när man inte är blond blev följdfrågan till mannen med brunt hår...

man skulle kunna tro att det är en försenad trettioårskris eftersom jag för nåt år sen passerade strecket, men det är inte. Det är nyfikenhet. Nyfikenhet på vad som ska hända. Är just i färd med att sälja lägenhet och prylar, ska få ta emot ett stipendium för utlandsvistelse imorgon och är i full färd med att ge mina vänner de kläder jag inte vill packa ner. Det är skönt att rensa, att byta ut och att göra nåt nytt. Skönt - men läskigt- ska inte säga nåt annat. Tar inte en förändring i taget utan jag tar alla på en gång. När man var liten och gick på Axels tivoli minns jag att det var en enorm glädje när man passerat åldersgränsen för att få åka karusellen Tagadaa. Det är skönt att vara vuxen och fri. Man startar helt enkelt sin egen karusell. Hoppas man aldrig passerar nån övre åldersgräns när man inte får åka med längre.

läste i DN häromdagen. Under vigselannonserna hade ett par föräldrar satt in en annons. "Nu är våra barn i hamn!" Tre barn bortgifta under det senaste året. Underbart! Jag funderar ett tag och är verkligen glad för deras barns skull. Det måste vara skönt att äntligen ha hittat i hamn med såna föräldrar. Själv fortsätter jag min seglats på det öppna havet, vilset letande efter en gästhamn där jag kan lägga till. Utan lanterna och lots irrar vi ogifta runt på havet. Det är tur att man inte har anlag för sjösjuka...

Det är valår och det parti som styr Sverige sedan länge har en slagkraftig slogan. "Alla ska med" Jag bara undrar, vart är det alla ska? Jag vill veta. På fyra år har de inte övertygat mig och jag vill inte följa med....

gick till banken idag. Det blev en dyrare sommar än jag räknat med. Dyr men kul. Brukar ge mig själv stipendier i såna lägen. Traskade iväg till banken och ansökte. Det är så praktiskt med egna stipendiefonder. Man behöver inte berätta vad pengarna ska användas till, bara le mot kassörskan och vänta en dag så finns de där. Shoppa Sverige ur krisen är min devis och jag gör mitt bästa. Det går bra än så länge, det går bra för Sverige. Det är ju valår och jag shoppar.

när fredagen var här fanns det många uppslag. En picknick med vännerna på en dansbana utanför stockholm. Där satt jag, helt plötsligt, bland en massa människor och ensam med vinflaskan. Fest i Solna? En vän hade fest i Solna som jag tänkt sluta upp till efter picknicken. Taxi från förorten till en annan och helt plötstligt befann jag mig på en balkong i Solna. Och här var det kul. Massor av nya människor och en hel kväll med prat. Fick skjuts av en blond, snygg kille hem. Väldigt oskyldigt men skönt att få skjuts till dörren. Det tog några dagar innan telefonen ringde. -Ehh, jag har hittat ditt örhänge i min bil. Ska vi träffas? Antar att du lagt det där med flit? Det hade jag inte. Det hamnade bara där och jag inser att den kvinnliga listen leder en dit man vill. Hela tiden, utan att man förstår det själv. Underbart.

För några år sedan när jag varit inbiten singel ett tag märkte jag att mina vänner runt omkring fick "singelpanik" åt mig. Det ringde kompisar som ville ha med mig på singelshopping, det ringde okända människor som hade hört att jag var en kul tjej och att jag kanske ville slå följe på speeddating. Jag ville inte. Varken handla eller speeddejta. På lunchen häromdagen hörde jag att väntelistan för att bli bjuden till runningdinners med en hel hop nya människor är lång. Om man vill hänga med är det bäst att anmäla sig till listan redan nu. Jag vill inte. Jag träffar människor hela tiden, människor som berör, människor man blir nyfiken på. Och jag varken shoppar, dejtar eller går på springande middagar. Det senaste hörde jag idag. Från och med måndag är första vagnen på tunnelbanan, singelvagn. Härligt. Jag vill. Ska sitta längst fram i tåget varje dag. Gå av min vanliga station och njuta av att ha singelpanik tillsammans med alla andra i kollektivtrafiken. Underbart! Undrar om

går ju inte. Det vet ju alla. Men det finns saker jag alltid måste pröva, även om jag vet att det inte går. När jag var liten testade jag knäveckshängning med sträckta ben - det funkade inte. Jag fick ont i huvet men inga större men (Iofs. kanske mina vänner svarar att jag fick bestående men.) Tänkte på det häromdagen när jag insåg att jag fortfarande gör så. Den nya mannen som verkade vara just "mannen i mitt liv" var faktiskt inte nåt annat än ett försök att hänga knäveck med sträckta ben. Inga bestående men den här gången heller och jag lovar att jag kommer att göra det igen. Tills den dagen det faktiskt funkar. Helt plötsligt hänger man där upp och ner och dinglar med raka ben, vilken grej!

Tips för dig som tröttnad på gymmet. T-banan vid fridhemsplan har rullband med lutning, för extra effekt - gå mot bandets riktning i rusningstid. Antingen frågar någon dig om du behöver hjälp eller så skriver de om sig i sina bloggar. Du får rosiga kinder.

idag var jag på snabbköpet här i förorten. Fullt med folk som skulle handla efter jobbet, långa köer och det man kan roa sig med är att läsa kvällstidningarnas löpsedlar. Den ena handlade om dåliga morgonvanor, den andra om att Carola låter Amadeus köra bil. Suck! Framför mig står en kvinna som bryter när hon talar och hon vänder sig till mig och frågar. -Vad betyder vanor? -Hm, vanor är sånt man gör ofta, nåt man gör varje dag klämmer jag fram. Man kan ha ovanor också fortsätter jag. (en ovana kan ju vara att man låter sin son köra bil vad vet jag?) Vi börjar prata om hur svårt det är att lära sig språk och hur mycket man tar för givet när man väl kan ett språk. Jo tack, jag vet. Jag försöker ju lära mig kinesiska. Undra vad vana heter på Kinesiska? Kvinnan ler och tackar för hjälpen och jag tänker att livet är fullt av möten- en del viktiga, andra mindre viktiga just då. Ska försöka komma ihåg det när jag står i snabbköpskassan i Shanghai nästa år och inte förstår löpsedlarna på Shan

det är den för det mesta - det är bara att man inte ser det hela tiden. Som när man ligger en hel dag på stranden med sin bästa vän och pratar strunt om tanter som går och letar småpengar med metalldetektor i sanden. Eller när man tar en drink med exakt lagom mycket lime och märker att isen i frysen räcker till flera stycken. Eller när man får ett stipendium som tar en hela vägen till Kina för ett skönt avbrott i landet fyrkant. Då är lyckan total- hela tiden...

Tror att jag är där just nu. Runt omkring mig har vännernas karriär på jobbet tagit fart och helt plötsligt så slänger de sig ut i den sociala karriären, stressade för att inte hinna med - eller? Landet fyrkant blir kantigare ju äldre man blir, så är det. Sen verkar det bli mindre kantlöst igen, när man stött i alla kanter för många gånger och märkt att det är trångt. Sirpalisa och marsvinet Malte, på toppen av sin sociala karriär... Jag vill gärna sitta på min balkong, dricka paraplydrinkar och se på de runt omkring mig som köper hus, bilar, fina möbler, lovar varandra trohet och får små kottar på löpande band. Jag sitter på balkongen, tar en drink till och tänker att livet är långt. Jättelångt...och att toppen på den sociala karriären är just nu - hela tiden.

tillbringade dagen vid vattnet. På en stenig halvö bortanför badplatsen. Vi hade lagt oss där för att det var hyfsat lungt och stilla. Stranden där man snyggt kan gå i vattnet var inget för oss. Varma och mosiga av solen tog vi oss i vattnet utan fadäser - även upp - men utan stilpoäng. Min kompis utbrast på väg ner med fötter, rumpa och händer i stenarna samtidigt - man är ju ingen bergsget direkt. Ibland uttrycks de mest självklara saker på snyggare sätt än annars...

På onsdag ska jag enligt mitt horoskop ha stora chanser till romantik. Yippie!!! Jag har funderat på hur härligt det kommer att bli. Bäst att ta ut segern i förskott om det mot all förmodan är så att horoskopet inte slår in. Rätt bra att ta ut segrar i förskott ibland, då har man ju liksom redan varit glad för nåt som faktiskt inte händer och då gör det ju inte så mycket att det inte händer eftersom man redan varit glad. Känner redan nu att onsdag blir en dag värd att komma ihåg när jag summerar min vecka, min sommar och mitt liv ;o)

träffade min farmor i helgen. Hon är gammal, (jättegammal) klok och charmig. När jag ska till att gå utbrister hon "Sirpalisa, du är lite som en astrid lindgren figur. Kanske Madicken" Där står man, ett vuxet barnbarn, och ser ut som Madicken -jag tackar. Idag på bussen från jobbet lyssnade jag på tre yngre tjejer (de var väl runt 20) som pratade högt, mycket och länge om sur mjölk, dåligt rosévin på Debaser och jobbiga situationer som hänt när de var tretton. Där stod jag - igår Madicken, idag trött och irriterad över att behöva höra deras egentligen ganska glada prat. Jag tror inte att Madicken åker buss egentligen, särskilt inte i Stockholm och särskilt inte efter tröttsam arbetsdag. Jag tror att Madicken alltid äter kringlor med Abbe. Imorgon blir det ingen buss, det blir promenad till jobbet och en kringla från slussenbageriet i handen.

jag skrev ju häromdagen om saker man inte behöver vara nyfiken på. Det är en hel massa saker när man tänker efter, hur får man in en cykelslang i däcket, vad är det som stoppar i avloppet så att vattnet rinner så sakta när man duschar (usch, vill verkligen inte veta), vad gör tanten som går omkring i centrum och på tunnelbanan och ropar att hon "har sett jesus" när hon inte har sett honom på några dagar? Ja, helt enkelt en massa saker man inte är nyfiken på. Tänkte på det idag när en kollega skickade ett mail i uppmuntranssyfte och skrev en hälsning om vad han trodde att jag gjorde om ett år. Helt plötsligt inser man att det finns en massa saker att vara nyfiken på. Ett år och oceaner av tid som jag faktiskt är väldigt nyfiken på att fylla...

körde fel. Vägbeskrivningen var "håll höger hela tiden efter brevlådorna" och jag höll höger- hela tiden. En liten skogsväg som kändes fel men den var åt höger. Kom till ett hus och blev hälsad av en pitbull, först ganska glad. Satt kvar i bilen och väntade på att nån människa skulle visa sig. Men där var bara en pitbull - fortfarande lika glad. Så glad att han började hoppa utmed bilen, först där bak, sen där fram. Vad gör man? Sitter kvar i bilen och låter en pitbull repa lacken? Går ut och hoppas att den fortfarande är glad, det var den. Räddade lacken från fler tassar, blev inte biten men skraj som sjutton. Till slut kommer en människa och jag frågar om vägen, jag var två hundra meter fel. Hade hållt höger för tidigt. Inser att det är vid såna här tillfällen man ska gå på magkänslan och inte lita på att det andra säger alltid stämmer... Magen har aldrig fel. Kan säga att det huset var inte ett sånt där en sirpalisa vill spendera en lördagskväll, varken med eller utan pitb

och skavsåren kommer till fötterna. Har idag insett att jag officiellt har kommit in i tantstadiet. Köpte små nylonsockor att ha på fötterna för att slippa skavsår på alla tår. Detta blir ett perfekt komplement till de små silikoninläggen jag köpt för att undvika brännade fotsulor när festskorna med höga klackar kommer på. Leve alla uppfinnarjockar som gör livet lättare för våra onda sommarfötter...

det mesta går att lära sig - om man är lite nyfiken. De saker man inte kan lära sig är man bara inte tillräckligt nyfiken på. Som till exempel; hur man får in en ny cykelslang i däcket på cykeln. Bengt Alsterlind på Hajk har väl visat detta för alla svenska barn och ungdomar på åttiotalet och ändå är man inte nyfiken. Vet att det inte är särskilt svårt, vet att det finns andra som redan vet hur man gör. Jag behöver inte lära mig. Leve tjänstesamhället!

En måndag som kunde ha varit precis som alla andra. Det blev den inte. Solen sken och pollenfröna fullkomligt dränkte oss allergiker. Solen vinner, det är ok med pollen. Tunnelbanan var full med folk men den kom i tid. Att den kom i tid vinner. Lunch med falukorv och curry (inte gott) men sparris och vin till kvällen. Sparrisen vinner. Skulle lyxa till det med mjölk i kaffet till jobbet men lyckades köpa fil (på laktosprodukter är förpackningarna precis likadana, förutom texten förstås - jag var klantig) Filen klumpades i kaffet och innan jag förstod mitt misstag hade jag inombords skällt ut ICA-handlaren för att mjölken var gammal. Solen skiner och jag har tid att dricka kaffe. Solen och kaffet - utan mjölk, vinner. Läser en bra bok (Folkrepubliken Katrineholm) på tunnelbanan hem, längtar hem och är trött efter en lång dag. Hittar inte nyckeln i väskan. Inser att nyckeln är kvar på jobbet och jag är i förorten. Jag ringer en ängel som skjutsar mig till stan och hem igen och inser att

vaknade tidigt och tänkte chocka kollegorna - och så fastnar man i garderoben! Man provar en massa saker och så ser man inte så där snygg ut som man tänkt sig. Provar igen, en färgstark topp kanske, kjol, byxor... inspirationen tryter. Det är då man tänker "Sirpalisa, ta din svarta polo, dina svarta byxor och gå". Så tar man den svarta polon, går rakt ut i vårsolen och är snyggare än nånsin.

Pojkvänner och provanställning, jag provanställer alltid mina pojkvänner. Ni vet, det är praktiskt. Man får upp till ett halvår på att lära känna varandra, det är kort uppsägningstid och det krävs inga särskilda skäl för att varsla.

Vet du om att stolparna där herr Gårman bor är intelligenta? Det där tickande ljudet som hjälper människor med sämre syn över vägen tickar högre om man böjer sig ner mot tryckknappen och skriker högt. Jo, jag lovar. Testa nån gång, vore en skön syn om flera nyfikna faktiskt gjorde det. Själv har jag prövat en mörk natt men funderar nu på att ta steget ut och testa detta även dagtid, inte för att jag behöva veta att det fungerar men mer som inspiration till er som funderar. Nån som känner sig redo att hänga med?

eller konsten att skapa spänning i vardagen. Efter en kväll på den snyggaste hotellobbyn i stan med icke uppnådd flirtfrekvens får man göra sitt bästa för att uppnå lite spänning i livet. Fick skjuts hem (inte av en flirt) och jag och chauffören bestämde oss för att ta vägen där motortrafik är förbjuden. Vi hade svaret klart om polisen skulle komma, och så kom de inte. Där åkte vi, olagligt och sent och alldeles, alldeles oupptäckta. Måste det till större föreseelser för lite uppmärksamhet?

brukar åka buss till jobbet. Blir alltid lika förvånad när alla ska av bussen samtidigt. Jag och min kollega (som precis som de flesta som åker just vår buss går av på den hållplats där nästan alla går av) har funderat på vad som händer om man inte kommer av bussen först när man sitter längst in vid fönstret och gången är full av folk. Det måste vara så att om man inte kommer av bussen först, eller alls, så kanske man hamnar i bussnirvana? När den blåa bussen svänger av och man är kvar så blir man kvar för alltid. Vid kurvan efter kungsträdgårdsgatan, det är då det händer! Alla som inte kommer av tvingas cirkla runt i en blå buss resten av livet. Det måste vara bussnirvana som alla är rädda för där i trängseln på morronen. Herregud, man får akta sig här i storstan...

Kanske skulle man anordna en fejkad möhippa? Jag och min kompis diskuterade häromdagen hur vi skulle få flera kramar och då kom vi på att vi skulle fejka en möhippa. Man samlar ihop sina singelkompisar, en av oss sätter lite tyll på huvudet och hänger en lapp kring halsen "kramar 10 kronor - sista chansen" och så ställer man sig utanför ett gym i stan där man vet att det finns många snygga killar. Efter en timme eller så låter man nån annan ha tyllet och lappen och så byter man gym. Klockrent tips för den som vill ta efter ;o)

såg en massa tussilago idag. Här i förorten kan man se våren komma. Valde förorten före stan eftersom jag helt plötsligt kom på att jag inte sett en tussilago på flera år. Det går ju an att vänta ett år mellan tillfällena men när man helt plötsligt inser att det gått fyra, då längtar man. Förr när jag gick mellan jobbet och hemmet så passerade jag en massa skyltfönster, alltid olika iofs (gröna gubbarna) men när man märker hur årstiderna ändras efter vilka kläder som sitter på dockorna så märker man helt plötsligt att det finns saker där ute som hela tiden missar och tussilago är en sån sak som bara inte får missa...

alltså, hur ofta händer det att man får handskrivna brev i brevlådan? Igår fick jag två! Ett till Sirpa och ett till Lisa, med efternamn, adress och allt och hur glad blev jag? Jätte! Ni vet man blir glad först och sen fattar man att det inte är kärleksbrev. Det var två identiska brev från några som kallade sig vittnen. De hade tydligen sökt mig hemma och eftersom jag aldrig är hemma hade de inte fått tag på mig. Skönt ändå att det finns människor som verkligen gör allt för att komma i kontakt med en, de hade verkligen gjort sig besvär. Sånt måste man beundra i dessa smstäta dagar där allt man känner ska få plats på 160 tecken. Det stod om människans uppgift "var fruktsam, bli många och uppfyll jorden och lägg den under er". Otroligt att de lagt ner så mycket arbete på lilla sirpa (och lilla lisa). Funderade en stund om Malte räknas som ett bidrag till att vi blir många, jag och Malte är ju två. Menar de att jag måste skaffa flera Maltar för att uppfylla jorden och hamna i pa

Kommer du ihåg honom? Om inte så vill jag gärna påminna dig, du kanske är för ung för att minnas eller så är du för gammal, välj själv. Jag kommer ihåg honom i alla fall och jag delar gärna med mig. http://home.online.no/~groennsl/farbror/

Posten, kommer du ihåg posten? Det var ju ett tag sen man var där men det var verkligen det bästa stället att öva leenden på. Där stod man med sin nummerlapp i papper och kollade in alla andra i väntan på att det äntligen skulle bli ens tur och så plötsligt hände det. Det pep till och rätt nummer kom upp. Det var här man sattes på prov, det var här agnarna skildes från vetet, det var här de riktigt skickliga kom fram. Det var på posten man ställdes inför det svåra uppdraget att få kassörskan att le. Jag brukade göra detta till en sport och för det mest funkade det (GSG, du vet). En nästan omöjlig uppgift var avklarad och man hade på köpet fått köpa ett frimärke ;o) Tråkigt att posten inte finns mer, vet inte om det finns några lika bra ställen att öva på idag? Tipsa mig gärna så att jag kan fortsätta träna.

styr mitt liv, alltså inte gröna gubbar från Mars, utan gröna herr gårman. Du vet, man ska nånstans och så låter man de gröna gubbarna bestämma vilken väg det blir man går. Om man bara går där det är gröna gubbar behöver man inte vänta, man får uppleva saker som man inte tänkt. Oftast hamnar man där man skulle och gör man inte det så blir man i alla fall överraskad ;o) Det är liksom det som ger livet en extra krydda, små överraskningar i vardagen, egna eller andras - det gäller bara att hitta dem.

världens bästa princip. Går det så går det, de flesta saker i livet går. Tricket är bara att göra rätt saker, då går det. Ungefär som när man ska tippa resultatet i schlagerfinalen. Man säger att man tror att Carola ska vinna, man hejar på nån annan och så blir man glad hur det än går, antingen vinner den man hoppades på eller så vinner Carola. Och då blir man ju glad ändå - eftersom man trodde rätt ;o).

förresten. Det är där jag bor. Jag är nog både för trekantig och rund för att passa in men det ändrar sig nog så småningom - landet fyrkant alltså. Landet fyrkant är ju praktiskt liksom, man vet ju hur man borde vara. Sen kan man ju välja att inte vara så eller faktiskt köra efter mallen och då har man ju väldigt många förebilder att se upp till. Kan det vara så att landet fyrkant så småningom blir mer trekantigt eller är det så att landet fyrkant bara blir kantigare ju äldre man blir? De där fyra kanterna kryper liksom närmare varandra och det blir en allt mindre yta som man ska få plats på. Fyra hörn eller inga, jag lever helst hörnlöst ;o)

Är det så att allt man gör hamnar på storbildstv nånstans där alla kan se? Tror inte det men ibland är jag inte helt säker. Därför är jag väldigt skötsam. Städar lägenheten noga, ofta och länge utifall att någon skulle vilja titta förbi. Själv är jag ju iofs sällan hemma för att öppna om någon skulle komma förbi, men ändå. Det är bäst att vara förberedd i landet fyrkant.

Ibland tappar jag tron på att tiden går utav sig själv så jag brukar alltid försöka hjälpa den på traven. Du vet, man gör en massa saker. Ibland blir man förvånad över att man faktiskt hinner med sig själv - eller egentligen vet man att man inte gör det men jag brukar förtränga det och glatt boka in en fika/resa/kvällskurs eller syjunta för att hjälpa tiden på traven. Livet blir lite enklare när man tänker så, att man ju faktiskt bara hjälper tiden på traven. Det är ju inte direkt så att man fått en förfrågan av tiden att man måste hjälpa den men när man hjälper till lite så där till vardags så känner man sig ju ganska väl till lags...

...tror att jag ska skaffa ett marsvin. Marsvinet Malte, som han skulle heta, skulle förutom att pipa och bli glad när jag kom hem från jobbet göra sig bra i tomteluva. Har funderat på just det där med tomteluva. Städade bland alla julkort häromdagen och upptäckte att de flesta hade motiv av skrattande barn i tomteluva som önskade God Jul och Gott nytt till mammas och pappas vänner. Funderade ett tag på att jag nästa år ska skicka ett kort på mig själv i tomteluva men tror att Malte passa bättre i rött. Tänk, jag och Malte skulle kunna ta kort med självutlösaren, fixa lite julgransbelysning i bakgrunden och önska alla våra vänner en god och hälsosam jul med mer plats för morötter på julbordet. Det vore nåt. Sirpa och Malte. Tror det får bli så. Ska nog stanna på Zooaffären imorgon...

Nämen hej, Sirpalisa här! Vet inte om du är en av de som har träffat mig, Sirpalisa alltså. Om du är det så är det kul att du ville titta förbi, om du inte träffat mig så är du välkommen ändå, vi kanske stöter på varandra enderadan. Och då är det bäst att vara förberedd ;o)